Ett typiskt barndomsbeteende för psykopater sägs vara att döda eller tortera djur. Företeelsen som toppar klassiker-listan måste vara att bränna upp myror med förstoringsglas. Härom dagen fick jag via djungeltelegrafen (ett skvallrande barn) reda på att en fyraåring hade dödat en myra. Jahaja, vad ska man göra, det är ju bara en myra, inget att gå i spillror över. Men det är principen.
För det lustiga med barn är ju att de så subjektivt utgår från sig själva. Därför sätter de ofta mänskliga känslor och egenskaper på både djur och döda ting. De utgår ju helt enkelt från hur de själva skulle känna i samma situation.
Eller gör de det? Samtidigt finns det ju inga varelser som är så inkonsekventa som barn. Det är väldigt svårt att tillämpa "hur skulle du känna om..."-resonemang när de små snorungarna har sagt något dumt till en kompis. De kanske utgår från sig själva och resonerar att det bränner ju inte dem, så varför inte fokusera solljus på småkryp?
Samtidigt växer barnen upp i en kultur som ständigt applicerar mänskliga drag på alla möjliga saker. Förutom de oräkneliga antromorfer som figurerar i barnböcker (allt från fabler till vargen i Rödluvan, Alices vita kanin och Pokemon) får även Thomas Tåg ett ansikte. Kulturen som riktar sig till barn bildar en värdegrund som utgår från att allt har ett egenvärde, en identitet, eller till och med en integritet. Inte bara olika levande varelser, utan även uppfinningar och naturfenomen. Skulle värdegrunden bedömas ur ett teologiskt perspektiv skulle den mest precisa termen ligga nära panteism, allt är en del av en världssjäl.
Så är det ju också så att det där med empati, det är en intellektuell företeelse som barnen lär sig. Att tänka empatiskt är inte självklart, det är att tänka i flera led. Det är först vid ungefär fyra års ålder som "hur skulle du känna om..." börjar bli effektivt. Och här uppstår också en konflikt. Barnen uppfostras till oklanderlig empati för att sedan möta en veklighet som inte alls motsvarar dessa ideal. Vuxna är så sekulariserade i sammanhanget att uppsåtet inte längre är så viktigt. Kan man tänka i flera led blir snarare effekten det centrala, vad orsaken är spelar inte lika stor roll.
Och så här i efterhand, tjugo år efter att jag blev ajabajad för att döda min första myra, skulle jag inte göra om det? Trots att jag själv inte skulle tycka om att bli stekt till döds skulle jag inte tveka en sekund om det som stod i vägen för en trevlig picknick var ett ynkligt myrliv.
ps. Ett Super Mario-moln!
