Ang. Furillen

På måndag kommer jag tillbaka till samma barn igen, jag får två veckors heltidstjänst på mig att upptäcka hur mycket de har lärt sig och förändrats under sommaren. Yay! Jag kan knappt vänta. Det händer så sjukt mycket med folk i den där åldern (barnåldern). Det tråkiga är bara att jag inte kommer att få träffa sexåringarna, samtidigt som det är så häftigt att se barn växa så är det ju sorgligt. Många av mina favoriter går i skolan nu. Det var något som jag inte hade tänkt på när jag slutade i våras. Då sa jag "men jag kommer ju och hälsar på". Så studsade en av dem fram och gormade "men då kommer vi att gå i skolan" och jag fick en klump i halsen. Men men.

En av de som har börjat i sexårs nu var min första allierade. Hon är världens coolaste tjej, men så hände det sig så att jag fick i uppdrag att måla ansiktsmålningar på alla barnen sista dagen. Det blev ett väldigt passande farväl. Men den här tjejen, hon kommer från ett annat land än alla dessa svenskättade barn. När jag frågade vad jag skulle måla så blev det inte i ansiktet. Nä, det gör inget. Om du vill kan jag måla något på armen? Det fanns många målningar att välja mellan i den därninga boken med exempel som kom med ansiktsfärgen.
Hmm. En panda fick det bli. Så skulle hon kavla upp ärmen så att jag kunde skrida till verket. Men så kavlade hon ner den igen. Handen fick duga.

Hon är världens coolaste tjej och kan redan vid fem och ett halvt års ålder bli generad över hårväxt. Fan, vad onödigt. Hon som har så mycket annat att tänka på. Det är intressant det där, hur barn vid en viss ålder blir medvetna om sig själva, hur de ter sig utifrån. Vissa blir det tidigare än andra, och andra verkar aldrig riktigt bli det. Det finns ju såna där vuxenbäbisar som klampar omkring och pekar på allt de vill ha. Det är ena änden av skalan. Sedan finns det de som ägnar sin tid åt att rannsaka sig själva och oroar sig för att de inte ska sticka i ögonen på sin omgivning.