Ang. Furillen

På måndag kommer jag tillbaka till samma barn igen, jag får två veckors heltidstjänst på mig att upptäcka hur mycket de har lärt sig och förändrats under sommaren. Yay! Jag kan knappt vänta. Det händer så sjukt mycket med folk i den där åldern (barnåldern). Det tråkiga är bara att jag inte kommer att få träffa sexåringarna, samtidigt som det är så häftigt att se barn växa så är det ju sorgligt. Många av mina favoriter går i skolan nu. Det var något som jag inte hade tänkt på när jag slutade i våras. Då sa jag "men jag kommer ju och hälsar på". Så studsade en av dem fram och gormade "men då kommer vi att gå i skolan" och jag fick en klump i halsen. Men men.

En av de som har börjat i sexårs nu var min första allierade. Hon är världens coolaste tjej, men så hände det sig så att jag fick i uppdrag att måla ansiktsmålningar på alla barnen sista dagen. Det blev ett väldigt passande farväl. Men den här tjejen, hon kommer från ett annat land än alla dessa svenskättade barn. När jag frågade vad jag skulle måla så blev det inte i ansiktet. Nä, det gör inget. Om du vill kan jag måla något på armen? Det fanns många målningar att välja mellan i den därninga boken med exempel som kom med ansiktsfärgen.
Hmm. En panda fick det bli. Så skulle hon kavla upp ärmen så att jag kunde skrida till verket. Men så kavlade hon ner den igen. Handen fick duga.

Hon är världens coolaste tjej och kan redan vid fem och ett halvt års ålder bli generad över hårväxt. Fan, vad onödigt. Hon som har så mycket annat att tänka på. Det är intressant det där, hur barn vid en viss ålder blir medvetna om sig själva, hur de ter sig utifrån. Vissa blir det tidigare än andra, och andra verkar aldrig riktigt bli det. Det finns ju såna där vuxenbäbisar som klampar omkring och pekar på allt de vill ha. Det är ena änden av skalan. Sedan finns det de som ägnar sin tid åt att rannsaka sig själva och oroar sig för att de inte ska sticka i ögonen på sin omgivning.

Valet är ditt

När jag jobbade ute i Nacka för ett år sedan så hade vi morgonsamling med barngruppen, tjugo stycken knoddar i åldern 3-4 år. Vi hade en omröstning, vill ni gå till parken eller vill ni gå ut på gården?

Valet blev gården och när vi stod i kapprummet och tvingade på ett fåtal motvilliga barn kläderna så kunde vi med trygghet använda argumentet "men nu är det ju ni som har valt gården".

Lite så känns folkomröstningar i allmänhet. En morgonsamling vart fjärde år där majoritetsbeslutet gäller för alla. Och vilken hemsk tanke om någon skulle välja ett parti som inte fanns som tänkt alternativ. Vi-vill-stanna-inne-partiet var ingenting som de styrande hade räknat med, och inte vill räkna med i fortsättningen heller.
KG Bergström fick representera en extremt tunnelseende makt- och medieelit när han i SVT's valvaka under Europaparlamentsvalet intervjuade Piratpartiets ledare. "Men ett mandat" sade KG, "gör det verkligen någon skillnad?". Det gjorde mig helt mållös. KD fick ett mandat! Vänstern fick ett mandat! Centern, fick inte de också ett enda jävla mandat som inte gör någon som helst skillnad, KG? Om man resonerar som honom så finns det ju ingen som helst anledning att gå och rösta. Din röst kan ju inte göra någon skillnad.

Ett mandat gör en extrem skillnad. Om en av ungarna i samlingscirkeln skulle ha kommit på tanken att vädra sina egna åsikter skulle vi vuxna bli lite oroliga. Inte för att en röst gjorde någon skillnad (den gången), men den opinion som den ungen skulle skapat till nästa val skulle riskera att fälla hela regeringen.
Därför är en röst på ett uppstickarparti allt annat än bortkastat, tvärtom. I EU-parlamentet skulle ännu en unken röst från ännu ett unket värdekonservativt kristet parti i Europa inte höras, eller göra någon skillnad. Men ett skrälligt bröl från unga pirater däremot, det är ett störningsmoment som man måste ta ställning till.
Personligen önskar jag bara att Gudruns höga klackar hade fått sparka in dörrar i parlamentet. Men men. Nästa gång.

Att vara eller inte vara med, det är frågan

Jag vet inte om det är förvirrade vårkänslor som gör det, men pojkarna har börjat jaga och brotta ner flickorna medan flickorna ropar "vi är inte med". Det hela får mig att tänka på min husgud Valerie Solanas. Det känns som att hela könshierarkin grundar sig på att män tvingar in kvinnor i deras lekar.

För några dagar sedan målade en kille en skylt med en överkryssad flicka på. Sedan sprang han omkring och tryckte den i ansiktet på alla tjejer och sa att de var förbjudna. Tjejerna såg ut som frågetecken. Varför ansträngde han sig för att berätta att de inte fick vara med i hans klubb när de inte ens var intresserade av den?

Att döda ett barn

Ett typiskt barndomsbeteende för psykopater sägs vara att döda eller tortera djur. Företeelsen som toppar klassiker-listan måste vara att bränna upp myror med förstoringsglas. Härom dagen fick jag via djungeltelegrafen (ett skvallrande barn) reda på att en fyraåring hade dödat en myra. Jahaja, vad ska man göra, det är ju bara en myra, inget att gå i spillror över. Men det är principen.

För det lustiga med barn är ju att de så subjektivt utgår från sig själva. Därför sätter de ofta mänskliga känslor och egenskaper på både djur och döda ting. De utgår ju helt enkelt från hur de själva skulle känna i samma situation.
Eller gör de det? Samtidigt finns det ju inga varelser som är så inkonsekventa som barn. Det är väldigt svårt att tillämpa "hur skulle du känna om..."-resonemang när de små snorungarna har sagt något dumt till en kompis. De kanske utgår från sig själva och resonerar att det bränner ju inte dem, så varför inte fokusera solljus på småkryp?

Samtidigt växer barnen upp i en kultur som ständigt applicerar mänskliga drag på alla möjliga saker. Förutom de oräkneliga antromorfer som figurerar i barnböcker (allt från fabler till vargen i Rödluvan, Alices vita kanin och Pokemon) får även Thomas Tåg ett ansikte. Kulturen som riktar sig till barn bildar en värdegrund som utgår från att allt har ett egenvärde, en identitet, eller till och med en integritet. Inte bara olika levande varelser, utan även uppfinningar och naturfenomen. Skulle värdegrunden bedömas ur ett teologiskt perspektiv skulle den mest precisa termen ligga nära panteism, allt är en del av en världssjäl.

Så är det ju också så att det där med empati, det är en intellektuell företeelse som barnen lär sig. Att tänka empatiskt är inte självklart, det är att tänka i flera led. Det är först vid ungefär fyra års ålder som "hur skulle du känna om..." börjar bli effektivt. Och här uppstår också en konflikt. Barnen uppfostras till oklanderlig empati för att sedan möta en veklighet som inte alls motsvarar dessa ideal. Vuxna är så sekulariserade i sammanhanget att uppsåtet inte längre är så viktigt. Kan man tänka i flera led blir snarare effekten det centrala, vad orsaken är spelar inte lika stor roll.

Och så här i efterhand, tjugo år efter att jag blev ajabajad för att döda min första myra, skulle jag inte göra om det? Trots att jag själv inte skulle tycka om att bli stekt till döds skulle jag inte tveka en sekund om det som stod i vägen för en trevlig picknick var ett ynkligt myrliv.

ps. Ett Super Mario-moln!

Cry Babies

Idag har jag jobbat med småbarnen. En del av dem pratar inte, så de gråter mest när de vill något. Det finns en tjej som ligger lite i gränslandet mellan att gråta och prata, hon kan egentligen säga vad det är hon vill, men det är fortfarande helt enkelt smidigare att gråta tills en vuxen gissat sig till vad som är fel.

Den mänskliga gråten verkar vara till för just det. Det brukar ju sägas att människan är det enda djur som gråter och jag kan bara anta att man menar ur en uppmärksamhetsaspekt. Jag tror att en giraff skulle gråta om den fick sand i ögonen, men inte för att en större giraff ska komma och skälla på den giraff som kastat sanden. Så gråten fungerar som en första kommunikation. Ju mer barn lär sig prata, desto mindre gråter de.

I djuplodande intervjuer med framgångsrika människor frågas det ibland "når grät du senast?". Svaret brukar bli typ för sexton år sedan, då en pappa dog. Det känns betryggande att ministrar, affärspampar och annat löst pack som är objekt för dessa intervjuer har ett så väl utvecklat språk att det kan uttrycka sig mer precist med det än med gråt. Och så trillar en pappa av pinn, då är det självklart svårt att veta vad man ska säga.

Den där tjejen, Grina-Lina, hon missbrukar istället gråten. Det är på tiden att hon upptäcker att det går snabbare att få det man vill om man använder ord. Att gråta för att man vill gå av gungan är inte vidare effektivt, risken finns att man får mer fart istället.

Och så finns det slutligen de där barnen som egentligen är för gamla för att gråta. Nyss sex år fyllda och kommer gråtandes till en för att någon tog något eller retas med dem. Det känns pinsamt, pinsammare än de taktiska krokodiltårarna som de kan lägga sig till med. En gång kom en sån där krokodil farandes och grät om att Ditt hade gjort Datt. Och så följde jag med till brottsplatsen, där Datt ligger ursinnig på golvet. Jag fick inte ett vettigt ord ur henne.

Senare visade det sig att Krokodilen och Datt hade bråkat om något och att Datt var på väg att gå till fröken med hela ärendet. Krokodilen insåg att det var kört för hans del och det enda sättet han kunde rädda sig på var att förekomma Datt. Så Lågt. Snacka om att inte ha någon självrespekt.



Jag kan inte låta bli att återigen illustrera med ett exempel från South Park.

The new adventures of Bateman jr.

Samma grabb som det senaste inlägget handlade om handlar det om idag också.
Sade jag "samma grabb som det senaste inlägget handlade om handlar det om idag också"?
Ja, jag sade "samma grabb som det senaste inlägget handlade om handlar det om idag också".

Hrm.

I vilket fall.
Idag var vi i en park med gungor med hela drösen. Det är skönt att det inte finns gungor på gården, det enda man får göra hela dagarna är "MERA FART, MERA FART!".
Grabben som är totalt oempatisk krävde mera fart och jag knuffade på hans gunga. Han är inte den typen som ger sig till tåls, vilket resulterade i att så fort jag vände min uppmärksamhet åt ett annat barn så började han vråla om mera fart. Men så blev han dessutom oförskämd, kallade mig Thomas-Phomas och den gamla hederliga i fyraårsåldern, Thomas Bajskorv.

Jag gjorde en snabb lekmannamässig pedagogisk övervägning och beslöt att det var tillfälle att göra den här osnutna snorungen till en anständig medborgare, så jag berättade för honom att det där är ju inte roligt att höra, säg något snällt i stället så ska du se att jag ger dig fart.

Han såg på mig, han tänkte så att ögonen gick i kors. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. "Thomas, knuffa på mig, annars blir jag arg", fick han fram till slut.

Nej, sade jag, det var ju inte snällt sagt. "Tänk på något som någon säger till dig som gör dig glad. Vad blir du glad av att höra? Det är att säga något snällt".

Än en gång gick ögonen i kors. Han satt stilla i sin gunga i säkert en minut innan "Thomas, nästa gång vi kommer till parken... kan du plocka blommor åt mig då?"

Till slut gav jag upp och gav honom svaret rakt av. Han verkade inte förstå snällhet som koncept. "säg till exempel Thomas, jag tycker om dig".

"Thomas, jag tycker om dig. MERA FART!"

Jag kan inte låta bli att känna en kall klump i magen. Jag tror nämligen inte att jag har hjälpt ynglet att bli mer av en människa, snarare har jag gett en fullblodad psykopat ännu ett verktyg i manipulationslådan. Konceptet snällhet lär han inte ha svårt med länge.

Tsst

Det finns en mamma som är frånskild och lite bitter. Stressad. Hennes son är bortskämd och osympatisk, han ska alltid ha allt som andra har och är dålig på att leka med andra barn för att han alltid ska bestämma. Det är uppenbart att hans föräldrar ger honom allt, antingen för att slippa ta ständiga konflikter eller för att få hans bekräftelse. På det stora hela kan man konstatera att det inte gynnar honom.

Jag fick höra att mamman en gång frågade en pedagog hur personalen kan vara så glad hela tiden. Det är man ju inte alltid, men det är svårt att inte se nöjd ut när man varje dag ser så mycket glädje och kärlek. På sin arbetsplats dessutom! Det får mig att fundera på hur hon ser sin relation till sin son.

Att ställa krav på sina barn behöver inte vara av ondo, tvärtom. Det är löjligt att se föräldrar som inte kan sätta gränser för sina barn. Det finns ibland en brist på uppfostran som inte alls är lätt att handskas med. Hur långt sträcker sig egentligen pedagogens ansvar för barnet? Om barnen inte respekterar andras integritet eller känner ansvar för sina handlingar, vad gör man då? Ibland får man känslan av att vissa föräldrar signalerar att det inte finns ett krav på att deras barn ska anpassa sig till sin omgivning. Återigen det här med den formbara personligheten, en människa måste ha rätt att vara vem den vill, men ett minimum är väl ändå att den inte inkräktar på andras rätt till samma sak? De barn som beter sig sådär överjävligt har en tendens att totalt stänga av när man försöker resonera med dem, vilket rimligtvis borde vara ens första alternativ. Vad gör man då?