Cry Babies

Idag har jag jobbat med småbarnen. En del av dem pratar inte, så de gråter mest när de vill något. Det finns en tjej som ligger lite i gränslandet mellan att gråta och prata, hon kan egentligen säga vad det är hon vill, men det är fortfarande helt enkelt smidigare att gråta tills en vuxen gissat sig till vad som är fel.

Den mänskliga gråten verkar vara till för just det. Det brukar ju sägas att människan är det enda djur som gråter och jag kan bara anta att man menar ur en uppmärksamhetsaspekt. Jag tror att en giraff skulle gråta om den fick sand i ögonen, men inte för att en större giraff ska komma och skälla på den giraff som kastat sanden. Så gråten fungerar som en första kommunikation. Ju mer barn lär sig prata, desto mindre gråter de.

I djuplodande intervjuer med framgångsrika människor frågas det ibland "når grät du senast?". Svaret brukar bli typ för sexton år sedan, då en pappa dog. Det känns betryggande att ministrar, affärspampar och annat löst pack som är objekt för dessa intervjuer har ett så väl utvecklat språk att det kan uttrycka sig mer precist med det än med gråt. Och så trillar en pappa av pinn, då är det självklart svårt att veta vad man ska säga.

Den där tjejen, Grina-Lina, hon missbrukar istället gråten. Det är på tiden att hon upptäcker att det går snabbare att få det man vill om man använder ord. Att gråta för att man vill gå av gungan är inte vidare effektivt, risken finns att man får mer fart istället.

Och så finns det slutligen de där barnen som egentligen är för gamla för att gråta. Nyss sex år fyllda och kommer gråtandes till en för att någon tog något eller retas med dem. Det känns pinsamt, pinsammare än de taktiska krokodiltårarna som de kan lägga sig till med. En gång kom en sån där krokodil farandes och grät om att Ditt hade gjort Datt. Och så följde jag med till brottsplatsen, där Datt ligger ursinnig på golvet. Jag fick inte ett vettigt ord ur henne.

Senare visade det sig att Krokodilen och Datt hade bråkat om något och att Datt var på väg att gå till fröken med hela ärendet. Krokodilen insåg att det var kört för hans del och det enda sättet han kunde rädda sig på var att förekomma Datt. Så Lågt. Snacka om att inte ha någon självrespekt.



Jag kan inte låta bli att återigen illustrera med ett exempel från South Park.

The new adventures of Bateman jr.

Samma grabb som det senaste inlägget handlade om handlar det om idag också.
Sade jag "samma grabb som det senaste inlägget handlade om handlar det om idag också"?
Ja, jag sade "samma grabb som det senaste inlägget handlade om handlar det om idag också".

Hrm.

I vilket fall.
Idag var vi i en park med gungor med hela drösen. Det är skönt att det inte finns gungor på gården, det enda man får göra hela dagarna är "MERA FART, MERA FART!".
Grabben som är totalt oempatisk krävde mera fart och jag knuffade på hans gunga. Han är inte den typen som ger sig till tåls, vilket resulterade i att så fort jag vände min uppmärksamhet åt ett annat barn så började han vråla om mera fart. Men så blev han dessutom oförskämd, kallade mig Thomas-Phomas och den gamla hederliga i fyraårsåldern, Thomas Bajskorv.

Jag gjorde en snabb lekmannamässig pedagogisk övervägning och beslöt att det var tillfälle att göra den här osnutna snorungen till en anständig medborgare, så jag berättade för honom att det där är ju inte roligt att höra, säg något snällt i stället så ska du se att jag ger dig fart.

Han såg på mig, han tänkte så att ögonen gick i kors. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. "Thomas, knuffa på mig, annars blir jag arg", fick han fram till slut.

Nej, sade jag, det var ju inte snällt sagt. "Tänk på något som någon säger till dig som gör dig glad. Vad blir du glad av att höra? Det är att säga något snällt".

Än en gång gick ögonen i kors. Han satt stilla i sin gunga i säkert en minut innan "Thomas, nästa gång vi kommer till parken... kan du plocka blommor åt mig då?"

Till slut gav jag upp och gav honom svaret rakt av. Han verkade inte förstå snällhet som koncept. "säg till exempel Thomas, jag tycker om dig".

"Thomas, jag tycker om dig. MERA FART!"

Jag kan inte låta bli att känna en kall klump i magen. Jag tror nämligen inte att jag har hjälpt ynglet att bli mer av en människa, snarare har jag gett en fullblodad psykopat ännu ett verktyg i manipulationslådan. Konceptet snällhet lär han inte ha svårt med länge.

Tsst

Det finns en mamma som är frånskild och lite bitter. Stressad. Hennes son är bortskämd och osympatisk, han ska alltid ha allt som andra har och är dålig på att leka med andra barn för att han alltid ska bestämma. Det är uppenbart att hans föräldrar ger honom allt, antingen för att slippa ta ständiga konflikter eller för att få hans bekräftelse. På det stora hela kan man konstatera att det inte gynnar honom.

Jag fick höra att mamman en gång frågade en pedagog hur personalen kan vara så glad hela tiden. Det är man ju inte alltid, men det är svårt att inte se nöjd ut när man varje dag ser så mycket glädje och kärlek. På sin arbetsplats dessutom! Det får mig att fundera på hur hon ser sin relation till sin son.

Att ställa krav på sina barn behöver inte vara av ondo, tvärtom. Det är löjligt att se föräldrar som inte kan sätta gränser för sina barn. Det finns ibland en brist på uppfostran som inte alls är lätt att handskas med. Hur långt sträcker sig egentligen pedagogens ansvar för barnet? Om barnen inte respekterar andras integritet eller känner ansvar för sina handlingar, vad gör man då? Ibland får man känslan av att vissa föräldrar signalerar att det inte finns ett krav på att deras barn ska anpassa sig till sin omgivning. Återigen det här med den formbara personligheten, en människa måste ha rätt att vara vem den vill, men ett minimum är väl ändå att den inte inkräktar på andras rätt till samma sak? De barn som beter sig sådär överjävligt har en tendens att totalt stänga av när man försöker resonera med dem, vilket rimligtvis borde vara ens första alternativ. Vad gör man då?

Think inside the box

Vi fick ny sand i sandlådan ute på gården och tjugo barn försökte samsas på fem kvadratmeter. Den som lekte mest var en av pedagogerna. Det var roligt att se hur hon tog i och verkligen gick in för projektet att bygga ett sandslott med en tunnel under och en vallgrav. Jag blir likadan själv när jag ser möjligheten att bygga världens största tågbana med BRIO-räls.

Den här sortens lekar går ju bara att leka med barn som är en fem-sex år. Att försöka få en treåring att inte ha sönder det som man tillsammans bygger upp är omöjligt. Och jag förstår grejen, det är en del i att utforska hur saker och ting hänger samman. Man måste riva ner, hälla ut, slå i bitar, leva rövare. Men det är otroligt frustrerande att handskas med sånt när man är vuxen.

Det som gör att en vuxen tycker att det är roligt att bygga med sand och ett barn tycker att det är roligt att riva ner sand är att barnet fortfarande tar reda på sandens egenskaper. Först måste man ju veta vad den går för innan man kan förhålla sig till reglerna som sätts upp redan vid sandens rent fysiska karaktär. När man har lärt sig hur ljus sand beter sig jämte mörk sand och vad som händer när man plattar till den, trycker in den i formar eller lägger den i hög så kan man börja "leka fint", som vissa väldigt gamla pedagoger uttrycker sig.

Så blir det då relevant att tala om Reggio Emilia. Det är (förutom en italiensk stad) en pedagogisk ideologi vars värsta fiende är pärlplattor. Om man arbetar enligt RE ser man barnen som kompetenta och utforskande individer som har en oändlig massa sätt att uttrycka sig på. Nu kanske jag låter lite krass och partisk, men man kan säga om RE att den ser alla pedagogers ansatser att hjälpa barn att förstå sin omväg som en stympning av barnets potential. Ja, jag drar lite höga växlar här, men jag kan inte låta bli.

RE har väldigt många bra poänger som fungerar väl med den samtida synen på barn som kompetent och problemlösande. Man tycker inte om färdiga leksaker, som det bara finns en fixerad användning för. Pärlplattor. Man kan i princip bara göra en sak med pärlplattor. Pussel. Om man inte använder pussel på det sätt som det är tänkt så förstör man det bara. Och, min personliga värsta fiende, hårda färgade plastbitar formade som olika ätbara artiklar hemmahörandes i dockvrån (värst av alla är det stekta ägget).
Det är så sjukt tråkigt att sitta och om och om låtsas äta frukost. Frukost frukost frukost. Och glass. Glassen finns inte i plast, vilket gör att man måste gå med på tanken att den är osynlig men ändå god. Eller om det är riktig illa så måste man gå med på tanken att ett stekt ägg i hårdplast är glass. Det är ju det som är grejen med glass, det är alla barns kladdiga dröm, det är det enda värt att kämpa för här i världen.

Så RE är bra ur den aspekten att färdiga leksaker ofta är de tråkigaste. Men de där leksakerna fyller ändå en funktion, de hjälper till att utveckla färdigheter på andra nivåer. Den finmotorik som man tränar genom att bygga pärlplattor går inte att hitta någon annanstans. Och vad viktigare är, att acceptera ramar för lekens förutsättningar och bygga vidare därifrån är utvecklande på ett helt annat plan än att få helt fria händer.
Om man spelar dataspel som går ut på någon typ av simulator (till exempel; du är en borgmästare och ska bygga en stad) så brukar det finnas just en "sand box mode", som innebär att man får oändligt med pengar och oändligt med yta och alla olika byggnader redan från början. Det är det tråkigaste man kan syssla med (det är så många gånger roligare att försöka bygga en stad i en öken med en spottstyver i budget).

RE-pedagogiken utformades efter andra världskriget som en direkt motaktion mot fascismen. Om man ser antipatin mot pärlplattor ur den aspekten så blir allting så mycket klarare. Speciellt obehagligt blir det där "leka fint" som gammelpedagoger så obehagligt lägger sig till med. En gång var jag med om en pedagog (om man ens kan kalla det pedagog vid det stadiet) som insisterade på att två barn skulle leka fint med en boll genom att sitta på golvet och rulla den fram och tillbaka mellan sig. Det finns inget naturligt i att leka på det sättet, det är hämtat från nån slags amerikansk femtiotals-suburbia på julafton. Radion spelar gamla julklassiker, pappa röker pipa och mamma lagar kalkon. Och barnen rullar en boll...? Något åt det hållet.

Nej, hellre att barnen går runt och stampar sönder vallgravar och slott. Så kanske de blir vettiga människor istället för bollrullande robotar.