Think inside the box

Vi fick ny sand i sandlådan ute på gården och tjugo barn försökte samsas på fem kvadratmeter. Den som lekte mest var en av pedagogerna. Det var roligt att se hur hon tog i och verkligen gick in för projektet att bygga ett sandslott med en tunnel under och en vallgrav. Jag blir likadan själv när jag ser möjligheten att bygga världens största tågbana med BRIO-räls.

Den här sortens lekar går ju bara att leka med barn som är en fem-sex år. Att försöka få en treåring att inte ha sönder det som man tillsammans bygger upp är omöjligt. Och jag förstår grejen, det är en del i att utforska hur saker och ting hänger samman. Man måste riva ner, hälla ut, slå i bitar, leva rövare. Men det är otroligt frustrerande att handskas med sånt när man är vuxen.

Det som gör att en vuxen tycker att det är roligt att bygga med sand och ett barn tycker att det är roligt att riva ner sand är att barnet fortfarande tar reda på sandens egenskaper. Först måste man ju veta vad den går för innan man kan förhålla sig till reglerna som sätts upp redan vid sandens rent fysiska karaktär. När man har lärt sig hur ljus sand beter sig jämte mörk sand och vad som händer när man plattar till den, trycker in den i formar eller lägger den i hög så kan man börja "leka fint", som vissa väldigt gamla pedagoger uttrycker sig.

Så blir det då relevant att tala om Reggio Emilia. Det är (förutom en italiensk stad) en pedagogisk ideologi vars värsta fiende är pärlplattor. Om man arbetar enligt RE ser man barnen som kompetenta och utforskande individer som har en oändlig massa sätt att uttrycka sig på. Nu kanske jag låter lite krass och partisk, men man kan säga om RE att den ser alla pedagogers ansatser att hjälpa barn att förstå sin omväg som en stympning av barnets potential. Ja, jag drar lite höga växlar här, men jag kan inte låta bli.

RE har väldigt många bra poänger som fungerar väl med den samtida synen på barn som kompetent och problemlösande. Man tycker inte om färdiga leksaker, som det bara finns en fixerad användning för. Pärlplattor. Man kan i princip bara göra en sak med pärlplattor. Pussel. Om man inte använder pussel på det sätt som det är tänkt så förstör man det bara. Och, min personliga värsta fiende, hårda färgade plastbitar formade som olika ätbara artiklar hemmahörandes i dockvrån (värst av alla är det stekta ägget).
Det är så sjukt tråkigt att sitta och om och om låtsas äta frukost. Frukost frukost frukost. Och glass. Glassen finns inte i plast, vilket gör att man måste gå med på tanken att den är osynlig men ändå god. Eller om det är riktig illa så måste man gå med på tanken att ett stekt ägg i hårdplast är glass. Det är ju det som är grejen med glass, det är alla barns kladdiga dröm, det är det enda värt att kämpa för här i världen.

Så RE är bra ur den aspekten att färdiga leksaker ofta är de tråkigaste. Men de där leksakerna fyller ändå en funktion, de hjälper till att utveckla färdigheter på andra nivåer. Den finmotorik som man tränar genom att bygga pärlplattor går inte att hitta någon annanstans. Och vad viktigare är, att acceptera ramar för lekens förutsättningar och bygga vidare därifrån är utvecklande på ett helt annat plan än att få helt fria händer.
Om man spelar dataspel som går ut på någon typ av simulator (till exempel; du är en borgmästare och ska bygga en stad) så brukar det finnas just en "sand box mode", som innebär att man får oändligt med pengar och oändligt med yta och alla olika byggnader redan från början. Det är det tråkigaste man kan syssla med (det är så många gånger roligare att försöka bygga en stad i en öken med en spottstyver i budget).

RE-pedagogiken utformades efter andra världskriget som en direkt motaktion mot fascismen. Om man ser antipatin mot pärlplattor ur den aspekten så blir allting så mycket klarare. Speciellt obehagligt blir det där "leka fint" som gammelpedagoger så obehagligt lägger sig till med. En gång var jag med om en pedagog (om man ens kan kalla det pedagog vid det stadiet) som insisterade på att två barn skulle leka fint med en boll genom att sitta på golvet och rulla den fram och tillbaka mellan sig. Det finns inget naturligt i att leka på det sättet, det är hämtat från nån slags amerikansk femtiotals-suburbia på julafton. Radion spelar gamla julklassiker, pappa röker pipa och mamma lagar kalkon. Och barnen rullar en boll...? Något åt det hållet.

Nej, hellre att barnen går runt och stampar sönder vallgravar och slott. Så kanske de blir vettiga människor istället för bollrullande robotar.