I begynnelsen av en relation

För en vecka sedan spelade jag Memory med Viktor. Jag antar att jag var lite för snäll, för sedan dess har jag haft honom som svans var jag än har gått. Det är en balansgång det där, det är en nödvändighet att barnen har förtroende för en, men det blir ett hinder i deras egen utveckling om de föredrar vuxna före andra barns sällskap. Det är en absolut nödvändighet att vi är en trygghet i deras vardag, men det är när de möter andras krav som de lär sig hantera sociala situationer.

Barn är så ofattbart intensiva ur den aspekten. Att arbeta på en förskola är att hela tiden utveckla relationer. Det är så skönt att man lär sig ta det försiktigt ju äldre man blir, tänk om man gick igenom samma process när man lär känna vuxna som när man lär känna barn.

Man kan sätta sig hos ett barn som sitter och ritar, eller man kan börja bygga en snögubbe med ett annat, eller leka sjörövare. Och man upptäcker helt unika drag hos just det barnet som är så häftigt. Det är otroligt empatiskt, uppfinningsrikt eller humoristiskt. Men barnen är extrema i sina personligheter och det slår över bara på en dag. Man går hem och har fått en ny favorit, tänker att det där barnet är ju fan bäst. Men dagen efter upptäcker man att det empatiska barnet är överdrivet kinkigt, det uppfinningsrika barnet är alldeles för energikrävande och det humoristiska barnet börjar provocera en.

Och man upptäcker andra saker hos andra barn och man byter favoriter och glömmer bort vad som var så fantastiskt med det första barnet som man lärde känna. Och barn som man bara tyckte var krävande eller bortskämda upptäcker man att man vill ha en kram av, trots att man vet att det, liksom antagligen en själv, kräver för mycket bekräftelse.

Och så går det runt sådär, upp och ner i lilla berg- och dalbanan. Och så vet man ju att man älskar allihopa ändå, det finns ju inget ont i dem. Men de är oavslutade projekt. Och så kanske man får lov att inse att man själv också är det.

Jag fattar inte hur pedagogerna på förskolan gör det, hur de lyckas skapa en relation till barnen och hålla precis lagom distans. Det verkar som att de jag arbetar med har precis samma relation till alla barn. De kan trösta precis alla barn lika effektivt, aktivera dem om de är uttråkade eller sätta gränser utifrån sin egen auktoritet för alla barn. Kanske har det att göra med förskolan som en slags instans. Att sätta upp regler för vad som är gångbart på förskolan och vad som inte är det gör att man på ett trovärdigt sätt kan legitimera sina beslut. "Men sådär gör vi inte på förskolan", kan dom där sjukt duktiga pedagogerna säga och barnen vet med sig vad som menas med det. Samtidigt har barnen förtroende nog för dem att komma gråtandes eller skamsna. Jag tror inte att de har samma bild av mig, jag är för mycket av en vän. Men det kanske ger med sig när hela den stormiga processen som begynnelsen av en relation är har ebbat ut och lugnet lagt sig och jag bara är en del av förskolans inredning.