Tsst

Det finns en mamma som är frånskild och lite bitter. Stressad. Hennes son är bortskämd och osympatisk, han ska alltid ha allt som andra har och är dålig på att leka med andra barn för att han alltid ska bestämma. Det är uppenbart att hans föräldrar ger honom allt, antingen för att slippa ta ständiga konflikter eller för att få hans bekräftelse. På det stora hela kan man konstatera att det inte gynnar honom.

Jag fick höra att mamman en gång frågade en pedagog hur personalen kan vara så glad hela tiden. Det är man ju inte alltid, men det är svårt att inte se nöjd ut när man varje dag ser så mycket glädje och kärlek. På sin arbetsplats dessutom! Det får mig att fundera på hur hon ser sin relation till sin son.

Att ställa krav på sina barn behöver inte vara av ondo, tvärtom. Det är löjligt att se föräldrar som inte kan sätta gränser för sina barn. Det finns ibland en brist på uppfostran som inte alls är lätt att handskas med. Hur långt sträcker sig egentligen pedagogens ansvar för barnet? Om barnen inte respekterar andras integritet eller känner ansvar för sina handlingar, vad gör man då? Ibland får man känslan av att vissa föräldrar signalerar att det inte finns ett krav på att deras barn ska anpassa sig till sin omgivning. Återigen det här med den formbara personligheten, en människa måste ha rätt att vara vem den vill, men ett minimum är väl ändå att den inte inkräktar på andras rätt till samma sak? De barn som beter sig sådär överjävligt har en tendens att totalt stänga av när man försöker resonera med dem, vilket rimligtvis borde vara ens första alternativ. Vad gör man då?