I begynnelsen av en relation

För en vecka sedan spelade jag Memory med Viktor. Jag antar att jag var lite för snäll, för sedan dess har jag haft honom som svans var jag än har gått. Det är en balansgång det där, det är en nödvändighet att barnen har förtroende för en, men det blir ett hinder i deras egen utveckling om de föredrar vuxna före andra barns sällskap. Det är en absolut nödvändighet att vi är en trygghet i deras vardag, men det är när de möter andras krav som de lär sig hantera sociala situationer.

Barn är så ofattbart intensiva ur den aspekten. Att arbeta på en förskola är att hela tiden utveckla relationer. Det är så skönt att man lär sig ta det försiktigt ju äldre man blir, tänk om man gick igenom samma process när man lär känna vuxna som när man lär känna barn.

Man kan sätta sig hos ett barn som sitter och ritar, eller man kan börja bygga en snögubbe med ett annat, eller leka sjörövare. Och man upptäcker helt unika drag hos just det barnet som är så häftigt. Det är otroligt empatiskt, uppfinningsrikt eller humoristiskt. Men barnen är extrema i sina personligheter och det slår över bara på en dag. Man går hem och har fått en ny favorit, tänker att det där barnet är ju fan bäst. Men dagen efter upptäcker man att det empatiska barnet är överdrivet kinkigt, det uppfinningsrika barnet är alldeles för energikrävande och det humoristiska barnet börjar provocera en.

Och man upptäcker andra saker hos andra barn och man byter favoriter och glömmer bort vad som var så fantastiskt med det första barnet som man lärde känna. Och barn som man bara tyckte var krävande eller bortskämda upptäcker man att man vill ha en kram av, trots att man vet att det, liksom antagligen en själv, kräver för mycket bekräftelse.

Och så går det runt sådär, upp och ner i lilla berg- och dalbanan. Och så vet man ju att man älskar allihopa ändå, det finns ju inget ont i dem. Men de är oavslutade projekt. Och så kanske man får lov att inse att man själv också är det.

Jag fattar inte hur pedagogerna på förskolan gör det, hur de lyckas skapa en relation till barnen och hålla precis lagom distans. Det verkar som att de jag arbetar med har precis samma relation till alla barn. De kan trösta precis alla barn lika effektivt, aktivera dem om de är uttråkade eller sätta gränser utifrån sin egen auktoritet för alla barn. Kanske har det att göra med förskolan som en slags instans. Att sätta upp regler för vad som är gångbart på förskolan och vad som inte är det gör att man på ett trovärdigt sätt kan legitimera sina beslut. "Men sådär gör vi inte på förskolan", kan dom där sjukt duktiga pedagogerna säga och barnen vet med sig vad som menas med det. Samtidigt har barnen förtroende nog för dem att komma gråtandes eller skamsna. Jag tror inte att de har samma bild av mig, jag är för mycket av en vän. Men det kanske ger med sig när hela den stormiga processen som begynnelsen av en relation är har ebbat ut och lugnet lagt sig och jag bara är en del av förskolans inredning.

Allt ni bygger upp

Varje fredag river vi ner allt som barnen byggt under veckan. Om det är extra fint så väntar vi med att montera ner duplobyggnaderna tills barnen gått hem, så de slipper se förödelsen. Det är vårt sätt att på ett pedagogiskt vis skapa en förståelse för människans fåfänga försök göra en skillnad i omvärlden eller inför framtiden.

Bilden ovan är från 2001, då talibaner sprängde 1500 år gamla Buddha-statyer i Afghanistan.

Den första frågan

Jenny visade mig den där artikeln i svenskan, den om Pop, vars föräldrar håller barnets kön hemligt. Anledningen är förstås den väntade, att Pop inte ska styras av dess kön, utan ska få utveckla sin identitet på andra premisser. Trots att det finns förskolor med genusinriktning så tycker inte föräldrarna, som är anonyma men inte könsneutrala, att det är tillräckligt.
– Det är taskigt att släppa ut sitt barn i världen med en lapp i ­pannan där det står rosa eller blå, säger Nora.
Omgivningen får inget svar på frågan om Pops kön. "Folk brukar gissa efter vad Pop har på sig för ­dagen".
Jag förstår föräldrarnas tanke, men det känns tråkigt att de känner att de måste gå så mycket längre än resten av samhället har kommit. För jag tror inte att Nora och Jonas menar att det är i färgen eller kläderna som könstänket sitter. Blå och rosa i sig medför inga konnotationer för barnet, det finns ju ingen idé hos det att det ska agera på ett visst sätt för att dess kläder har en viss färg. Men omgivningen däremot, så fort de gjort sig en uppfattning så börjar de agera annorlunda, tänker sig säkert Nora. Rosa -> flicka -> hemkär, timid och omtänksam. Blått -> pojke -> nyfiken, framfusig och handlingskraftig.

– ”Vad blev det?” är ju den första frågan man får när man fått barn, säger föräldrarna i artikeln. Och det stämmer ju säkert. Men det har nog också mycket att göra med att man inte kan fråga så mycket annat som inte riskerar att vara känsligt. Pojke eller flicka, det är goda nyheter vilket som. Man skulle kanske kunna fråga om vikt och längd, men sen blir det svårare. Vad säger man om en bebis? Så intressant är den ju inte. Ska verkligen den första frågan man ställer vara något totalt könsneutralt, "har den några kroniska ärftliga sjukdomar?". Jag tror att den första frågan har mycket med en slentrianmässig samhällsnorm att göra. "Jasså, din fru har fött nu! Eh, pojke eller flicka? Nej, jag kom väl till kaffeautomaten för en kopp kaffe egentligen... måste nog tillbaka till kvartalsrapporten nu. Eh, ja".
Men när jag tänker efter så är hela den patriarkala könsstrukturen en slentrianmässig samhällsnorm, så någon poäng finns det ju med Noras och Jonas företag.

Men det är med kön som det är med resten av kroppen, vi missuppfattar förhållandet mellan den fysiska klumpen kött och medvetandet. Och när det uppenbaras att det inte finns något definitivt förhållande mellan kroppens utformning och uppfattningen av världen så är det klart att man vill bryta med den värld som tror det. Även om det inte finns alltför många människor nu för tiden som tror att det finns en essentiell skillnad mellan till exempel män och kvinnor så finns det fortfarande gamla rostiga rester kvar av sådana uppfattningar i samhället. Det är ju egentligen en väldigt ny aha-upplevelse att könet inte har någon påverkan på receptionen hos individer.

Vilket får mig att återkomma till förskolan. Visst kan könet spela roll, det är oundvikligt att prata om kön, trots att man menar genus. Men det beror inte bara på personalen, barn bildar sig en uppfattning på grund av många olika faktorer, medier, andra barn och föräldrar till exempel. Det är faktiskt väldigt sällan, kanske till och med aldrig, som man får anledning att resonera omkring könet på barnen. Vi arbetar så nära dem att, tro det eller ej, de är mer individer än flickor och pojkar. Men det finns andra rent fysiska aspekter av deras kroppar som spelar in mer. dessutom är det omöjligt att se definitiva strukturer som man kan förhålla sig till i det avseendet. Jag talar inte om tydliga fysiska attribut som kön, ras, ålder. Snarare väldigt individuella drag.

Ex 1.
Kalle har en extremt gnällig röst. När han ber om något vid matbordet på samma sätt som alla andra barn, "Ketchup, ketchup, ge mig ketchup!", uppfattas det som bortskämt, otåligt och bara en allmän irritation.

Ex 2.
Pelle har en låg röst, som låter försynt och anspråkslös. "Ketchup, ketchup, ge mig ketchup" uppfattas som en stilla undran om huruvida han över huvud taget har rätt att äta sig mätt.

Varför ska Kalle och Pelle behandlas olika på grund av deras fysiska kropp? Det finns ingenting som säger att deras uppfattning av omvärlden ser annorlunda ut bara för att det låter som att Kalle tycker att hans vilja ska gå före alla andras när han pratar och Pelle nöjer sig med bottenskrapet när han pratar. Det kanske till och med är tvärtom. Men följaktligen kommer Kalle och Pelle att bli behandlade på ett visst sätt baserat på deras kroppar. Orättvist? I rättvisans och genustänkandets namn borde man inte resonera att Kalle är gnällig, det är bara hanns röst som är det.

Även om samhället kommit närmre en sundare inställning till kön så finns problematiken med kroppen fortfarande kvar.

Janus, Poland

Eftersom jag är en neurotisk person som alltid försöker tänka på allt tre led framåt så har jag sedan ungefär ett år tillbaka tänkt mig att jag har ett alter ego som skiter i allt och bara glider omkring och njuter av tillvaron. Han/jag heter Janus och kommer från Polen, landet som jag tänker mig svämmar över av folk som bara trivs (nej, jag vet inte var jag har fått den här idén ifrån, polacker verkar egentligen vara väldigt strävsamma, om än historiskt sett olyckligt lottade).

Så döm om min förvåning när jag glömmer bort namnet på min egen blogg och hamnar på sidan mindfields, som verkar vara just Janus. Jag älskar att han trallar runt så mycket att han bara har skrivit fem intetsägande inlägg på fyra år. Jag hoppas att anledningen är att han verkligen tog den sista meningen i det första inlägget som sitt livs motto. Let the party begin!

Jag antar att jag egentligen är Janus. Eller snarare att jag skulle kunna vara Janus. Eller, att om jag började bete mig som Janus så skulle Thomas bli Janus. Det hela får mig att tänka på en diskussion som jag och en grabb hade en gång, jag tycker om att kalla honom Psyk L. Psyk L var fast besluten om att ens personlighet definierades av det man gjorde och inte ens tidigare beteendemönster (jag känner att jag kommer att bli rättad, men ungefär såhär). Han drog ett exempel om en person som har problem med att hon är blyg. Den personen kanske säger att "om jag inte vore så blyg skulle jag prata med folk". Problemet ligger i det synsättet, att en tror att en har en fixerad personlighet som definierar ens handlingar. Snarare förhåller det sig så att "om jag skulle prata med folk vore jag inte så blyg", alltså att det är handlingarna som definierar personligheten och inte tvärtom.

Man kan ju ifrågasätta behovet av att tänka omkring konceptet personlighet, men det är väldigt svårt att låta bli. Det hela kan relateras till det jag skrivit om tidigare, en slags social evolution. En individ som beter sig på ett visst sätt upptäcker att den överlevnadsstrategin fungerar och därför blir den mer och mer säker vad gäller att agera på sitt sätt i olika sociala situationer. Märker man att man inte får ett socialt straff av att vara blyg så är det lätt att falla in i de banorna och sedan upptäcker man att man har blivit en blyg person, eller en person med en blyg personlighet, eller en person som agerar blygt.

Psyk L tycker att om man upplever att man är blyg och har problem med det så är den bästa terapin att utsätta sig för situationer där man inte är blyg, man tvingar sig till det helt enkelt. Det måste ju vara en utomordentlig strategi. För när man vågar ta ton i en social grupp och upptäcker att man inte får arga blickar (snarare tvärtom, folk brukar alltid älska när de hör blyga öppna sig, det får dem att tycka att de är bra, förtroendeingivande människor) så blir man mer och mer bekväm i sin nya roll som bekväm go-getter och festens mittpunkt. Och allt det där. Kognitiv beteendeterapi i sitt esse.

Det är bara att konstatera att personligheten inte är fixerad, och kanske inte ens finns. Men det är svårt att bege sig ut på den här typen av äventyr. Även om jag är övertygad om att Psyk L har rätt så är det svårt, riktigt svårt att vara Janus hux flux. Man är ju ständigt medveten om sig själv och där är jag, jag föreställer Janus. Man befinner sig helt plötsligt utanför sig själv. Och hur lång tid tar det innan man är den där personen, för det kräver väl att man slutar upp med att ständigt tänka på att vara spontan, rolig och skita i allt innan man till fullo har låtit festen börja?

Vem ska jag föreställa imorgon? Den som har något emot Thomas DiLeva har något emot sig själv, brukar jag tycka. Jag menar, imorgon kanske jag är han. Och jag tänker mig att han inte hatar sig själv.

En MeWe är född

Det finns ingenting som gör mig så irriterad som när det görs försök att bunta ihop generationer och dra dem över samma kam. Senast i DN idag, de säger att jag är en MeWe.

Vad fan är det för fel på dessa människor? Att göra undersökningar om hur en viss åldersgrupp mår eller vad dess aspirationer är, det är förståeligt. Helt OK. Men att skriva att dagens ungdomar är individualister och sedan klumpa ihop dem såhär, är inte det som att skapa ett politiskt parti för anarkister?

Redan i ingressen börjar mitt blod koka, "...glöm ironiska generationer som X och Y. Nu kommer MeWe - eller JagVi-generationen". Det låter som något producerat, lanserat och marknadsfört, namnet i sig låter som en spelkonsol.

Jag är trött på att få förklarat för mig vem jag är. Har heller aldrig varit en ironisk X eller en ironisk Y. Jag trodde att Henrik Schyffert var den enda sanna ironikern i det här landet, och sist jag kollade (precis just nu) var han född den 23 februari 1968.

Nej, tacka vet jag Rebecka Lindberg som redan 2005 skrev att det bara blir löjligt att hålla på med såna här försök till tendensanalyser.

När jag var så pass ung att det var viktigt att tillhöra en subkultur var det enorma skillnader mellan person och person. Det gick så långt att det var löjligt, nån var indie/goth med dragning åt lo-fi-elektro och var tvungen att klä sig med hög precision, en annan var politisk hiphopare i elevrådet och var så illa tvungen att graffa på fritiden. Varenda människa var en liten egen subkultur. Att komma och påstå att dom alla var likadana vore väldigt otaktiskt.

Men jag tror att det hör ihop med åldern på de som gör såna där undersökningar, och de som intresserar sig för dem och skriver om dem. De verkar ha det behovet att applicera samma tänk på alla som de gör på sig själva. De har ju svaret i handen. Ah, just det det var så här min generation kom att bli.

Det är nog därför det var ett så vidrigt tjat och hets kring vår generations generationsroman innan ..

..
uh, ursäkta, jag får kväljningar.

innan Snabba cash kom. Äntligen! Nu har vi svaret, alla som är födda under en tioårsperiod kan summeras i 474 sidor om den jugoslaviska maffian. Samma sak var det med generationsfilmen Darling, som inte vår generation, det var en helt annan generation, beslutade skulle få hederstiteln "generationsfilm".

Jag har inget emot Snabba cash, jag har inte läst den. Och Darling är ju en favorit inom svensk film de senaste åren. Det jag får kväljningar av är en äldre generation som är så snabb på att fixera nästkommande generationer. Och jag får liksom känslan av att vi vill inte ens prata med er, inte om sånt här i alla fall. Lämna oss i fred om ni bara ska klappa oss på huvudet och säga "sådär var vi också".

Fiktion sa vi då

Barnen på min förskola har ett problem som jag inte har märkt på andra förskolor. Det är det här med på låtsas och på riktigt som de inte har helt koll på. Med tanke på att leken är så central för barns utveckling är det lustigt att det naturliga förhållningssätt som andra barn rent språkligt har till leken inte uppstått (eller i alla fall är ett undantag) i den här barngruppen. Jag talar FÖRSTÅS om presens och imperfekt.

Det finns ett mönster som går igen på alla förskolor, när man menar allvar använder man presens och när man menar lek använder man imperfekt. Mycket effektivt och otroligt klargörande. "Jag är en prinsessa" och "jag var en prinsessa" är två helt olika saker. Vill man vara extra tydlig lägger man dessutom till "sa vi då" efter sitt påstående (som bara är sant i den fiktiva världen. Den värld som man dessutom ögonblickligen skapar då man påbörjar en lek). Man skapar ett fiktionskontrakt med sin lekkamrat.

Så vad som händer när denna lilla semantiska detalj uteblir är ett enormt och påfrestande syftningsfel som bidrar till en massa onödiga konflikter. Pontus kan komma stormandes mot en med ilska i blicken och säga att "Moa säger att hennes groda är en ko men det är den inte alls". Om man svarar att hon kan ju leka att det är en ko får man bara en stum blick som svar, som verkar säga "men varför säger hon inte det då?".

Det är som om nån, jag vet inte vem, jag tar bara ett rent hypotetiskt exempel rakt ur luften, skulle få för sig att leka att hon är suicidal och överväga att hoppa från Liljeholmsbron, bli intagen på psyket och bita folk i fingrarna. Det är klart att folk surnar till lite om hon inte gör det på en scen.

Om det inte finns ett fiktionskontrakt är det på riktigt.

Precis som att det gör ont i hjärnan på en unge om en annan unge fräckt hävdar att han är prinsessa, fast han inte är det. Att först i efterhand få veta att Pontus inte alls menade att han är prinsessa, han menade att han var prinsessa. Vafan är det, det är ju att ljuga och skamlöst säga att man bara skojade när man blir ställd mot väggen. Att säga att man är suicidal och sedan ta tillbaka, varför gör man så? Det känns så plumpt att bara vilja se hur folk reagerar.

Barn pratar förresten väldigt sällan på eget bevåg i imperfekt. Det är när de vill använda en erfarenhet som en direkt referens, Marcus berättar att han såg Min granne Totoro för att han vill prata om filmen, inte för att det enkla syfte att han vill att andra ska veta det (vilket i kontrast gör att jag skäms såhär retroaktivt för mina jag-pillar-mig-i-naveln-statusuppdateringar på facebook. Vill jag att andra ska veta det, eller vill jag diskutera det? Och vilket är värst?).
Det är bara när en pedagog frågar direkta frågor och då blir svaret aldrig vidare uttömmande. "Vad gjorde du i helgen?" brukar till exempel inte ens besvaras. Det är föräldrarna som får berätta "men vi var ju i Nynäshamn och hälsade på mormor och morfar".
Barn verkar närmast skygga inför sådana ämnen, men det kanske snarare beror på att de har så dåligt minne eller vag tidsuppfattning. Jag för min del tycker om att leka med tanken att de inte riktigt förstår om huruvida de vuxna försöker upprätta ett fiktionskontrakt. I så fall är det ganska självklart att barnet är tyst. Ska vi leka vad jag gör i helgen? Vilken tråkig lek. Vi kan ju leka prinsessa.