Janus, Poland

Eftersom jag är en neurotisk person som alltid försöker tänka på allt tre led framåt så har jag sedan ungefär ett år tillbaka tänkt mig att jag har ett alter ego som skiter i allt och bara glider omkring och njuter av tillvaron. Han/jag heter Janus och kommer från Polen, landet som jag tänker mig svämmar över av folk som bara trivs (nej, jag vet inte var jag har fått den här idén ifrån, polacker verkar egentligen vara väldigt strävsamma, om än historiskt sett olyckligt lottade).

Så döm om min förvåning när jag glömmer bort namnet på min egen blogg och hamnar på sidan mindfields, som verkar vara just Janus. Jag älskar att han trallar runt så mycket att han bara har skrivit fem intetsägande inlägg på fyra år. Jag hoppas att anledningen är att han verkligen tog den sista meningen i det första inlägget som sitt livs motto. Let the party begin!

Jag antar att jag egentligen är Janus. Eller snarare att jag skulle kunna vara Janus. Eller, att om jag började bete mig som Janus så skulle Thomas bli Janus. Det hela får mig att tänka på en diskussion som jag och en grabb hade en gång, jag tycker om att kalla honom Psyk L. Psyk L var fast besluten om att ens personlighet definierades av det man gjorde och inte ens tidigare beteendemönster (jag känner att jag kommer att bli rättad, men ungefär såhär). Han drog ett exempel om en person som har problem med att hon är blyg. Den personen kanske säger att "om jag inte vore så blyg skulle jag prata med folk". Problemet ligger i det synsättet, att en tror att en har en fixerad personlighet som definierar ens handlingar. Snarare förhåller det sig så att "om jag skulle prata med folk vore jag inte så blyg", alltså att det är handlingarna som definierar personligheten och inte tvärtom.

Man kan ju ifrågasätta behovet av att tänka omkring konceptet personlighet, men det är väldigt svårt att låta bli. Det hela kan relateras till det jag skrivit om tidigare, en slags social evolution. En individ som beter sig på ett visst sätt upptäcker att den överlevnadsstrategin fungerar och därför blir den mer och mer säker vad gäller att agera på sitt sätt i olika sociala situationer. Märker man att man inte får ett socialt straff av att vara blyg så är det lätt att falla in i de banorna och sedan upptäcker man att man har blivit en blyg person, eller en person med en blyg personlighet, eller en person som agerar blygt.

Psyk L tycker att om man upplever att man är blyg och har problem med det så är den bästa terapin att utsätta sig för situationer där man inte är blyg, man tvingar sig till det helt enkelt. Det måste ju vara en utomordentlig strategi. För när man vågar ta ton i en social grupp och upptäcker att man inte får arga blickar (snarare tvärtom, folk brukar alltid älska när de hör blyga öppna sig, det får dem att tycka att de är bra, förtroendeingivande människor) så blir man mer och mer bekväm i sin nya roll som bekväm go-getter och festens mittpunkt. Och allt det där. Kognitiv beteendeterapi i sitt esse.

Det är bara att konstatera att personligheten inte är fixerad, och kanske inte ens finns. Men det är svårt att bege sig ut på den här typen av äventyr. Även om jag är övertygad om att Psyk L har rätt så är det svårt, riktigt svårt att vara Janus hux flux. Man är ju ständigt medveten om sig själv och där är jag, jag föreställer Janus. Man befinner sig helt plötsligt utanför sig själv. Och hur lång tid tar det innan man är den där personen, för det kräver väl att man slutar upp med att ständigt tänka på att vara spontan, rolig och skita i allt innan man till fullo har låtit festen börja?

Vem ska jag föreställa imorgon? Den som har något emot Thomas DiLeva har något emot sig själv, brukar jag tycka. Jag menar, imorgon kanske jag är han. Och jag tänker mig att han inte hatar sig själv.