Fiktion sa vi då

Barnen på min förskola har ett problem som jag inte har märkt på andra förskolor. Det är det här med på låtsas och på riktigt som de inte har helt koll på. Med tanke på att leken är så central för barns utveckling är det lustigt att det naturliga förhållningssätt som andra barn rent språkligt har till leken inte uppstått (eller i alla fall är ett undantag) i den här barngruppen. Jag talar FÖRSTÅS om presens och imperfekt.

Det finns ett mönster som går igen på alla förskolor, när man menar allvar använder man presens och när man menar lek använder man imperfekt. Mycket effektivt och otroligt klargörande. "Jag är en prinsessa" och "jag var en prinsessa" är två helt olika saker. Vill man vara extra tydlig lägger man dessutom till "sa vi då" efter sitt påstående (som bara är sant i den fiktiva världen. Den värld som man dessutom ögonblickligen skapar då man påbörjar en lek). Man skapar ett fiktionskontrakt med sin lekkamrat.

Så vad som händer när denna lilla semantiska detalj uteblir är ett enormt och påfrestande syftningsfel som bidrar till en massa onödiga konflikter. Pontus kan komma stormandes mot en med ilska i blicken och säga att "Moa säger att hennes groda är en ko men det är den inte alls". Om man svarar att hon kan ju leka att det är en ko får man bara en stum blick som svar, som verkar säga "men varför säger hon inte det då?".

Det är som om nån, jag vet inte vem, jag tar bara ett rent hypotetiskt exempel rakt ur luften, skulle få för sig att leka att hon är suicidal och överväga att hoppa från Liljeholmsbron, bli intagen på psyket och bita folk i fingrarna. Det är klart att folk surnar till lite om hon inte gör det på en scen.

Om det inte finns ett fiktionskontrakt är det på riktigt.

Precis som att det gör ont i hjärnan på en unge om en annan unge fräckt hävdar att han är prinsessa, fast han inte är det. Att först i efterhand få veta att Pontus inte alls menade att han är prinsessa, han menade att han var prinsessa. Vafan är det, det är ju att ljuga och skamlöst säga att man bara skojade när man blir ställd mot väggen. Att säga att man är suicidal och sedan ta tillbaka, varför gör man så? Det känns så plumpt att bara vilja se hur folk reagerar.

Barn pratar förresten väldigt sällan på eget bevåg i imperfekt. Det är när de vill använda en erfarenhet som en direkt referens, Marcus berättar att han såg Min granne Totoro för att han vill prata om filmen, inte för att det enkla syfte att han vill att andra ska veta det (vilket i kontrast gör att jag skäms såhär retroaktivt för mina jag-pillar-mig-i-naveln-statusuppdateringar på facebook. Vill jag att andra ska veta det, eller vill jag diskutera det? Och vilket är värst?).
Det är bara när en pedagog frågar direkta frågor och då blir svaret aldrig vidare uttömmande. "Vad gjorde du i helgen?" brukar till exempel inte ens besvaras. Det är föräldrarna som får berätta "men vi var ju i Nynäshamn och hälsade på mormor och morfar".
Barn verkar närmast skygga inför sådana ämnen, men det kanske snarare beror på att de har så dåligt minne eller vag tidsuppfattning. Jag för min del tycker om att leka med tanken att de inte riktigt förstår om huruvida de vuxna försöker upprätta ett fiktionskontrakt. I så fall är det ganska självklart att barnet är tyst. Ska vi leka vad jag gör i helgen? Vilken tråkig lek. Vi kan ju leka prinsessa.