Den första frågan

Jenny visade mig den där artikeln i svenskan, den om Pop, vars föräldrar håller barnets kön hemligt. Anledningen är förstås den väntade, att Pop inte ska styras av dess kön, utan ska få utveckla sin identitet på andra premisser. Trots att det finns förskolor med genusinriktning så tycker inte föräldrarna, som är anonyma men inte könsneutrala, att det är tillräckligt.
– Det är taskigt att släppa ut sitt barn i världen med en lapp i ­pannan där det står rosa eller blå, säger Nora.
Omgivningen får inget svar på frågan om Pops kön. "Folk brukar gissa efter vad Pop har på sig för ­dagen".
Jag förstår föräldrarnas tanke, men det känns tråkigt att de känner att de måste gå så mycket längre än resten av samhället har kommit. För jag tror inte att Nora och Jonas menar att det är i färgen eller kläderna som könstänket sitter. Blå och rosa i sig medför inga konnotationer för barnet, det finns ju ingen idé hos det att det ska agera på ett visst sätt för att dess kläder har en viss färg. Men omgivningen däremot, så fort de gjort sig en uppfattning så börjar de agera annorlunda, tänker sig säkert Nora. Rosa -> flicka -> hemkär, timid och omtänksam. Blått -> pojke -> nyfiken, framfusig och handlingskraftig.

– ”Vad blev det?” är ju den första frågan man får när man fått barn, säger föräldrarna i artikeln. Och det stämmer ju säkert. Men det har nog också mycket att göra med att man inte kan fråga så mycket annat som inte riskerar att vara känsligt. Pojke eller flicka, det är goda nyheter vilket som. Man skulle kanske kunna fråga om vikt och längd, men sen blir det svårare. Vad säger man om en bebis? Så intressant är den ju inte. Ska verkligen den första frågan man ställer vara något totalt könsneutralt, "har den några kroniska ärftliga sjukdomar?". Jag tror att den första frågan har mycket med en slentrianmässig samhällsnorm att göra. "Jasså, din fru har fött nu! Eh, pojke eller flicka? Nej, jag kom väl till kaffeautomaten för en kopp kaffe egentligen... måste nog tillbaka till kvartalsrapporten nu. Eh, ja".
Men när jag tänker efter så är hela den patriarkala könsstrukturen en slentrianmässig samhällsnorm, så någon poäng finns det ju med Noras och Jonas företag.

Men det är med kön som det är med resten av kroppen, vi missuppfattar förhållandet mellan den fysiska klumpen kött och medvetandet. Och när det uppenbaras att det inte finns något definitivt förhållande mellan kroppens utformning och uppfattningen av världen så är det klart att man vill bryta med den värld som tror det. Även om det inte finns alltför många människor nu för tiden som tror att det finns en essentiell skillnad mellan till exempel män och kvinnor så finns det fortfarande gamla rostiga rester kvar av sådana uppfattningar i samhället. Det är ju egentligen en väldigt ny aha-upplevelse att könet inte har någon påverkan på receptionen hos individer.

Vilket får mig att återkomma till förskolan. Visst kan könet spela roll, det är oundvikligt att prata om kön, trots att man menar genus. Men det beror inte bara på personalen, barn bildar sig en uppfattning på grund av många olika faktorer, medier, andra barn och föräldrar till exempel. Det är faktiskt väldigt sällan, kanske till och med aldrig, som man får anledning att resonera omkring könet på barnen. Vi arbetar så nära dem att, tro det eller ej, de är mer individer än flickor och pojkar. Men det finns andra rent fysiska aspekter av deras kroppar som spelar in mer. dessutom är det omöjligt att se definitiva strukturer som man kan förhålla sig till i det avseendet. Jag talar inte om tydliga fysiska attribut som kön, ras, ålder. Snarare väldigt individuella drag.

Ex 1.
Kalle har en extremt gnällig röst. När han ber om något vid matbordet på samma sätt som alla andra barn, "Ketchup, ketchup, ge mig ketchup!", uppfattas det som bortskämt, otåligt och bara en allmän irritation.

Ex 2.
Pelle har en låg röst, som låter försynt och anspråkslös. "Ketchup, ketchup, ge mig ketchup" uppfattas som en stilla undran om huruvida han över huvud taget har rätt att äta sig mätt.

Varför ska Kalle och Pelle behandlas olika på grund av deras fysiska kropp? Det finns ingenting som säger att deras uppfattning av omvärlden ser annorlunda ut bara för att det låter som att Kalle tycker att hans vilja ska gå före alla andras när han pratar och Pelle nöjer sig med bottenskrapet när han pratar. Det kanske till och med är tvärtom. Men följaktligen kommer Kalle och Pelle att bli behandlade på ett visst sätt baserat på deras kroppar. Orättvist? I rättvisans och genustänkandets namn borde man inte resonera att Kalle är gnällig, det är bara hanns röst som är det.

Även om samhället kommit närmre en sundare inställning till kön så finns problematiken med kroppen fortfarande kvar.