Stridsberg och kvinnorna

Det finns bara en enda svensk SCUM-medlem idag, det är Sara Stridsberg. När hon 2003 översatte Valerie Solanas SCUM manifesto, följde upp det med boken om Solanas, Drömfakulteten, och pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika kände jag mig lite trött. OK, Solanas är intressant som historisk figur och viktig som feministisk förkämpe, men någon måtta får det väl vara. Tänkte jag. Tyckte jag. Jag var nog rädd för att bli slagen på tasken.

Nu när jag sett uppsättningen (OK, det enda jag sett är det sista publikrepet inför premiären, men jag tänker ju på författaren nu, inte på skådespeleri, scenövergångar eller sånt) av Stridsbergs senaste pjäs, Medealand, börjar jag förstå grejen. SCUM är ingenting man plöjer igenom, bockar av eller ens låter sig drabbas av och svettas ut genom porerna. Om SCUM lämnar kroppen har man inte fattat vad det är frågan om.

SCUM har inte lämnat Stridsberg. Det blir så tydligt i Medea, hon är precis samma karaktär som Stridsbergs Valerie. Hon vägrar vara ett objekt, helt enkelt för att hon inte är det, det finns inget i hennes kropp som är byggt för att vara ett objekt. Hennes kropp är hennes egen, helt i hennes egen kontroll. Om hennes omgivning tror att hon är galen spelar det ingen roll inuti är Valerie/Medea helt logisk. Varför skulle hon mätas med Big Daddy’s måttstock?

Eller, hon vägrar vara en Daddy’s girl, helt enkelt för att hon inte är det, det finns inget i hennes kropp som är byggt för att vara en Daddy’s girl. Medea är medveten om den kvinnosyn som är gällande och kan utnyttja den (läs: bli knullad) om hon får ut något av det. Det råder ingen skillnad mellan prostitution och sex för varken Medea eller Valerie. Skillnaden som blir extremt tydlig är däremot den mellan könens motiv. Jason kallar Medeas rebelliska personlighet sexig. Då skrattar både Medea och jag. Tänk att vara så bekväm i rollen som Big Daddy att man inte ens kan tänka sig att en rebell är ämnad för något annat än ens egen blick. Det är så patetiskt. Medeas motiv är ett resultat av hennes individuella situation. Jasons motiv är bara ett resultat av hela den patriarkala hierarkin.

Det är därför feministisk kamp är viktig för män också. Män och kvinnor kan inte vara fria individer i det här samhället, bara låsta subjekt och objekt.

Jag skulle tycka att Stridsbergs snarlika porträtt var tröttsamma om det inte vore för att hon är den enda som tar sig an utmaningen att skildra dessa kvinnor. Kvinnorna som har kommit så långt i sin feministiska kamp att de slutat resonera och istället börjat bete sig, slutat kompromissa och börjat svära, supa, älska, mörda för sin egen skull. Därför är Stridsberg den enda SCUMaren här, hon vet att jämställdhet inte ligger i hela lönen, halva makten. Det ligger i rätten i att vara ett subjekt utan att ifrågasätta sig själv.

Baby Boom!

I Fredags var jag tvungen att stå ut med allmän dumhet i fikarummet igen. Jag försökte mig på en diskussion om hur normer skapas hos barn och när de lär sig applicera dessa normer som ett regelverk på sin tillvaro. Det är jävligt intressant att se hur barn vid fem-sex års ålder blir frenetiska paragrafryttare och de använder fraserna "man får inte..." och "man kan inte..." som ett mantra. Det är dessutom jävligt roligt att utmana de föreställningar de har om världen genom att ständigt fråga "varför får man inte?" och "varför kan man inte?". Tanken är att försöka skapa individer som tillämpar de normer och regler som är logiska. Inte till exempel att killar inte kan ha klänning. Varför kan de inte ha det? Om jag inte vore en så gammal hund skulle jag gärna lära mig att sitta i klänning själv.

Så var det det här med fikarummet. Där sitter jag med Jeanette som tycker att det är så roligt att se att killar kan ha rosa nu för tiden. lite mer färg, helt enkelt.

Men så är det ju så att det finns ett beteende hos barnen där flickorna hellre leker med dockor, enligt Jeanette. Detta säger hon två meningar efter att vi har pratat om Rasmus som stoppade dockor under sin klänning och lekte att han var med barn under den period då hans mamma gick gravid med hans lillebror.

"Det är kanske något geniskt", säger hon.

Jag tröttnar. Om man som samhälle, kvinna eller individ går med på sådana argument så lättvindigt kan man lika gärna hävda att mannens vätskor är rena och kvinnans smutsiga, att kvinnan skapades ur mannen, att mannen styrs av logik och kvinnan av känslor. Eller att kvinnan inte borde ha rösträtt.

Och vad är det för "fel" med Rasmus i så fall? Är han en feminiserad man? Är han i så fall inte lika funktionell som människa? Snacka om att Jeanette könsstympar sig själv och dessutom drar alla kvinnor över samma skalpell.


Även om man köper de "geniska" argumenten; vad är det som säger att en kropp inte kan användas för något annat än det som den var ...intelligent designad för? Kan man inte slå i en spik med något annat än en hammare?
Gilles Deleuze pratade mycket om det där. Han valde att prata om det som "Bodies Without Organs", eller BwO (ringer det en klocka, för schlager/Bard-intresserade?). Han menade att kroppens fysionomi är ofrånkomlig och att varje kropp med sin utformning har olika egenskaper och förutsättningar. MEN! Det finns ingenting som säger att den kroppen, som är eller inte är utformad för ett syfte, inte går att använda till något annat.

Deleuze sa att för att kunna uppfatta världen på ett korrekt sätt måste man erfara ting (hammare, kvinnor, barn etc.) precis som de är. Man kan kalla det en fenomenologisk aspekt på tillvaron. Rent socialt är det svårt men nödvändigt. För att inte begränsa en individs utveckling så gäller det att försöka se ett barn inte utifrån dess kropps sociala attribut, utan för vad kroppen faktiskt är kapabel till. Har barnet ben så kan barnet sparka på en fotboll, oavsett om det har en penis eller en vagina. Jag har en känsla av att fotbollen idag inte skulle vara världens största sport om man spelade med sina könsorgan...

Svårare blir det förstås med Rasmus. Oavsett BwO så kan han ju inte bli gravid. Men å andra sidan, varför störa honom i hans lek, han skulle ju inte kunna bli med barn även om han var en treåring med vagina. Vi kan vänta med blommor och bin tills det blir aktuellt.


Förresten, inte undra på att BwO:s schlagerbidrag inte gick vidare. Ballader har inte varit populärt sedan nittiotalet.

Lost in Hollywood

Det är svårt att följa Lost på allvar nu för tiden. Efter det långa avbrottet är varje avsnitt fyllt av trådar som antingen behöver klippas eller vävas in i resten av handlingen. Det verkar som att den långa pausen har använts för att förvirra tittarna mer än nödvändigt, det har ju alltid funnits ett outtalat krav på att serien ska överraska, men när man inte ens hinner uppfatta tillräckligt av handlingen för att bry sig måste man säga att de misslyckats.

Jag kommer ihåg på den gamla goda tiden, då man kunde se serien och njuta av den som tittare. Men det som var mest charmigt var att den var som ett fönster in i tv-seriehollywood. När till exempel Ana Lucia blev ihjälskjuten gjorde det ont i hjärnan på mig. Inte för att hon var en favoritkaraktär, men för att hon hade tagit så stor plats, med en bakgrundshistoria som kunde broderas ut och allt det där. Att plocka ut henne ur serien var helt enkelt ologiskt.

Men det bästa var i 20:e avsnittet av serien då Boone dog. Boone var nån slags upper class-glidare med välmejslade drag och snygg frisyr. När serien började antar jag att producenterna där borta i Hollywood ville hålla alla dörrar öppna och därför kastade in allehanda karaktärer för att se vilka som lockade publiken. När de märkte att Boone inte var en av dem beslöt de sig för att döda honom. De som ville se gullegossar som honom hade ju OC.
Så, när Boone låg döende efter en fallolycka och superkirurgen Jack började få slut på idéer så insåg herr doktor att det enda som kunde rädda slyngeln var att amputera benet på honom. Jack är helt uppe i sitt projekt när Boone kallar honom till sig och viskar nåt i stil med "låt mig dö istället".
Jag kan tänka mig att Ian Somerhalder, som spelade Boone, högljutt protesterade när han fick höra nyheten när författarna skrev ut hans karaktär. Hela stympningsscenen i avsnittet är liksom metafiktiv, man kan tänka sig Ian ligga där och slutligen, efter alla ihärdiga invändningar få välja; OK, du kan få fortsätta i Lost, men då vill vi ha ditt ben Är det värt det, vill du fortsätta dina dagar på ön som en krympling? Svaret är ju redan känt.

Dessa passager i serien var en ynnest i början. När Shannon dog var det lika vackert för mig. I hennes sista sekunder vid liv var kameran fixerad på hennes älskare som skulle bli tvungen att stå ut med smärtan efter hennes död. För tittarna skulle hon däremot inte vara viktig längre. Dock sög Hollywood ut det sista ur den stackars skådisen innan hon slängdes på avskrädeshögen, vi fick njuta av henne halvnaken springandes genom en störtskur bara minuter innan det beslöts att hon inte hade mer att ge. Hon klarade ungefär tio avsnitt mer än sin bror (Boone och Shannon var syskon. Och hade sex med varandra i bara förbifarten, om jag inte minns fel).

Nu är det svårt att njuta av serien på samma sätt. Producenterna har blivit så besatta av att ligga flera steg före att det är omöjligt att förstå vad de vill säga. Eller råkar säga.

Steak for Chicken

Who made all these things for killing?
Whose -empty heart/pussy hole- needs filling?

Intelligent formgivning

Det knackade på dörren häromdagen och jag blev ståendes i en kvart med ett par vittnen. Det de sa var inte av så stor substans, men de lämnade sin tidsskrift Vakna! efter sig. Vad tror du om tukanens näbb, slump eller formgivning?

Tukaner vet jag tillräckligt mycket om för att säga att den uppkommit genom den plumpa slumpen och gå vidare med mitt liv, men det är däremot en skillnad när det gäller oss människor. Vi är långt mer intressanta. Vårt biologiska arv vill jag inte rota alltför mycket i, men den personlighet som utvecklas är i allra högsta grad även den ett resultat av evolution, men ur en social aspekt.

Ta Moa som exempel. Hon är en tjej som helt enkelt tar plats. När Moa öppnar munnen på morgonsamlingen säger vi ”Moa, sitt still och lyssna på de andra barnen nu”. Det är ju nämligen så att barnen är ju såå rara allihop och det finns inget ont i dem, men man kan säga att de är oavslutade projekt. Deras egenskaper måste finslipas lite. Om vi lät dem växa vilt skulle Moa bli en extrem som skulle vara svår att hantera i det verkliga livet. För vem vill ha en gapig jävel bredvid sig på morgonmötet?

Därför sysslar man på förskolan med social evolution, att successivt uppmuntra barn in i sociala situationer där de agerar önskvärt. När Moa blir högljudd eller hårdhänt är det dessutom inget fel med att höja rösten.

Efter ett tag kommer Moa närma sig mitten för att hon får sociala belöningar varje gång hon handlar på ett önskvärt sätt.

Det konstiga med den sociala evolutionen är att den upphör vid en viss ålder. Då ska individen anses vara färdigformad, hur illa den än ser ut. Då går det bara att ingripa vid extrema fall, vid brott eller drogmissbruk. Det är ju helt… kokobello… att man inte får vara pedagog var man än befinner sig. Det vore ju idealiskt om man fick ryta till ordentligt när en arbetskollega är en gapig jävel. Man skulle ta och komma fram till en taktik för att uppmuntra personen till annat agerande istället för att snacka skit om den.

Men det är förstås svårt. Barn är ju så extremt lätt influerade. Idén om en social evolution av vuxna är en önskedröm, de har kört sitt race så länge att de vet att de når framgång med sitt sätt.

Man skulle kunna tala om en intelligent formgivning, men det kräver ju dels att pedagogen är allsmäktig och dels att produkten inte är giltig ur någon som helst aspekt förrän den där magiska tidpunkten då den har genomgått alla små finjusteringar. Då kan den vara en gapig jävel, det var planen hela tiden.

Jehovas kommer aldrig att får rätt, stackarna.

En sann historia

Alice är förtjust.

Alice
Kan du inte berätta en historia. Du berättar så roliga historier, Kaninen.


Kaninen
Okej, jag ska berätta en historia, en sann historia. Om en zombie, en helt vanlig zombie. Zombien var inte en zombie från början av sitt liv, det var något som drabbade honom efter år av erfarenheter av mänsklig natur. Från början var han en vanlig man, en helt vanlig man.

Men så kom en sen kväll i oktober då mannen tog sig hem från krogen efter en runda med sina arbetskamrater. Obetänksamt tog han den närmsta vägen hemåt genom en illaluktande och illa upplyst gränd och fann sig där stående inför en svårt skottskadad ung herre, som det visade sig inte hade någon plånbok, och inte heller något armbandsur eller någon vigselring.
Mannen, den helt vanliga mannen alltså, stirrade på den penninglösa ungkarlen med sina trötta ögon och genom hans tungt berusade hjärna drog sakta en tanke fram, och han böjde sig in mot ungkarlen, bet tag och drog med tänderna loss örat på honom.
Örat smakade gott, mycket gott. Så åt mannen, som enbart på grund av denna handling inte längre var fullt så vanlig, upp hela ungkarlens huvud. Innan blinkande blåljus lyste upp gränden och mannen var tvungen att ta sin tillflykt annorstädes hade han även hunnit sluka hela ungkarlens vänstra arm upp till armbågen.
Morgonen efter var en lördag och vår lite speciella vän kunde lugnt ta sin tid för att begrunda gårdagens händelser. Han konstaterade nöjt att människa, ja det smakade gott det. Och som en extra bonus upptäckte han att det som tidigare varit den luspanka ungkarlens huvud nu var hans alldeles egna huvud. Det hade växt ut mitt på ryggen på honom, och vänsterarmen hade växt ut längs med innanlåret. Den lite egna mannen såg hela erfarenheten som positiv.

Så gick det några veckor utan att något speciellt hände. Det extra huvudet dolde den lite egna mannen med en ryggsäck som han hade gjort ett lägligt hål i och armen gick att dölja med byxor av en mer bylsig skärning. Men så en dag fick han syn på en kvinna. Det var den vackraste kvinnan han någonsin hade sett. Hennes hår var vackert, hennes ögon var vackra och hennes mun, läppar, tänder, tunga, gomsegel, svalg, halsmandlar, magmun, magsäck och tolvfingertarm var vackrare än något han tidigare hade sett.
Mannen var upprymd av känslor för kvinnan och hans tidigare mänskliga erfarenheter sade honom att han var förälskad. Han åtrådde henne, sa dem. Så han tog mod till sig och bjöd hem henne och hennes vackra ögon, magmun, magsäck och tolvfingertarm till en romantisk middag med ljus och vin och allt det där som de mänskliga erfarenheterna hade klargjort var en handling som gick i rätt riktning. I riktning mot något som han ville ha.
Så närmade sig kvällens slut och kvinnan, som tyckte att den lite egna mannen var charmig trots hans lite egna drag att insistera på att bära en ryggsäck under hela kvällen, sträckte fram huvudet, blundade och plutade med läpparna. Det gjorde inte vår lite egna vän. Han blundade inte, han tog istället en stor tugga av henne. För att inte göra henne alltför besviken började han med de plutande läpparna.

Den här gången lämnade han inte en endaste liten bit kvar, han tuggade med extra njutning på tolvfingertarmen, den var lika välsmakande som vacker. Den här gången höll han sig dessutom vaken hela natten för att med förtjusning se kvinnans fingrar växa fram mellan hans egna, fortfarande med det oxblodsröda nagellacket kvar. Vid gryningen var han inte längre en lite egen man, han var ett monster. En stor varelse med en grundstomme som var mänsklig men med en extra människas kroppsdelar slumpmässigt utstickandes från kroppen. För att inte tala om ungkarlens blygsamma bidrag.

Varelsen var glad. Om den ville skulle den nu kunna befrukta sig själv, eftersom den hade både en penis, en vagina och någonstans inuti sig själv kunde den ana en livmoder. Om varelsen blev gravid skulle förvisso aldrig fostret kunna födas, att hitta ut ur den oformliga klumpen människokött skulle nog vara snudd på omöjligt. Men det skulle bara vara något positivt eftersom fostret då skulle bli en integrerad del varelsen självt.

Nu fanns inga möjligheter att dölja sina skavanker för det övriga samhället, varelsen kunde inte hitta en ryggsäck som var så stor och så speciellt formad som han själv var. Istället ringde den sig sjuk inför måndagen och satte sig att reflektera över sin nuvarande situation. Eftersom dess aptit för människokött inte hade minskat blev den logiska slutsatsen att äta fler människor.
Varelsen började knacka dörr i hyreshuset där den tidigare helt vanliga mannen bodde och åt metodiskt upp familjer, pensionärspar och ungdomar. Den vackra kvinnans mun, tänder, tunga, svalg och magsäck hade dessutom utvecklat en fäbless för allehanda husdjur som förtärdes av bara farten.

Efter några hyreshus hade varelsen utvecklats till en zombie. Den fann det omöjligt att kommunicera mellan sina egna kroppsdelar nu när den bestod av kroppar från hundratals människor. Det enda den kunde enas om var dess hunger för mer människokött. Till slut hade zombien ätit upp alla människor inom radien av åtta kilometer. Miljontals människor hade enats till en enda unison varelse, med en unison vilja och ett unisont mål. Men zombien kunde inte längre röra på sig, den stora kroppen kunde bara förtvivlat vrida och vända på sig av hunger och skrika ut sin besvikelse. Den hade förlorat sitt språk. Varför skulle den prata med sig själv, bara tokiga gör sånt.
Till slut självdog zombien av svält och liggsår. Nerifrån hade maskar börjat äta sig in i köttet långt innan det var dött och ovanifrån brände solen zombiens hud samtidigt som fåglar slet loss de mer delikata delarna, ögon, tungor, testiklar, den typen av delar.

Platsen som zombien hade avlidit på var obrukbar flera år framåt. Det var bara en stor förruttnande sophög av mänskliga stycken kött. Och förresten hade ingen en större lust att påminnas om det som hela mänskligheten såg som en stor tragedi. Hela händelsen sågs som så outhärdligt makaber att den aldrig dokumenterades eller ens en gång talades om och efter bara en generation hade den helt glömts bort.

Alice gör misstaget att ta andras erfarenheter för sina egna. Alice är kär i Kaninen.

Kaninen in

Kaninen säger

Har du sett de där klumparna trä som sitter fast i nätstaketen längs tunnelbanestationerna? En sån där klump, det är jag.

Jag växte nämligen upp som ett lovande litet trädskott och upptäckte världen genom min kropp. Jag upptäckte alltings möjlighet och jag blev större.

Världen lovade mer.

Jag växte mer.

Jag upptäckte min kropps potential samtidigt som jag lärde mig att hantera den bättre och bättre. Och så växte jag in genom staketet, men jag lät mig inte hindras, jag fortsatte och var fast besluten att komma längre. Men så växte jag fast och med åren var jag tvungen att formas efter staketet och inte tvärtom. Det gjorde mig lite vresig. Från att ha upptäckt min kropps möjligheter började jag inse dess begränsningar.

Sånt kan göra en förbannad.

Men lyckligtvis fick jag hjälp, jag kapades vid roten och alla grenarna skars av. Nu är jag bara en klump, den stör ju ingen, och jag har lärt mig att acceptera förhållningsreglerna.
Jag skulle ta livet av mig, men du vet hur det är. Staketet håller mig fast. Och man ska ju ha en självbevarelsedrift, och så skaffa barn och allt det där. Man får vänta på sin tur. Det är det livet går ut på, som det ser ut nu.

Alice ler. Alice blir lite kär, sådär som en femtonåring, på avstånd. Vilken dum jävla skitunge.

Pojkfröken - det andra könet

Jag bloggar i egenskap av pojkfröken. Att som kille jobba på förskola är en omvälvande erfarenhet. Det är antagligen det närmsta man kan komma att uppleva ett matriarkat i västvärlden.

Könets inverkan på uppfattningen av mig märks tydligt i barnen. De allra minsta, som fyllt ett år men ännu knappt kan gå, än mindre prata, kallar mig pappa. Av de äldsta, som lärt sig (något som jag uttryckligen hörde av en fem-och-en-halva idag) att flickrum är rosa och pojkrum är blå, får jag titeln pojkfröken. För barnen är det inte så ofattbart att en man jobbar med dem, men det är ändå något som inte riktigt går ihop.

"Pojkfröken" är en kuriositet som bara går att förklara som en social akronism, begreppet "fröken" används aldrig av fröknarna, förlåt, pedagogerna, själva. Barnen har sannolikt inte uppfunnit ordet själva, hur skulle de kunna göra det, på alla förskolor, överallt? Således används begreppet av föräldrarna, som överför det till sina barn. På deras tid, ja då kallade man sina skötare/passare för fröken. Det var nog innan man såg yrket som en profession och inte eftersträvade den status som pedagog efterlyser. Det tyder ju förstås också på att detta var på tiden då bara kvinnor arbetade med barn.

Och så kommer jag. Sen går barnen hem. Vid middagsbordet berättar de att fröken Thomas var hos dem idag. De blir rättade, pojkar kan inte vara fröken. Nu har pedagogerna fått ett kön och dagen efter är jag pojkfröken. Om föräldrar inte fanns skulle varken begreppet "fröken" eller "pojkfröken" finnas. Om inte föräldrar fanns och kunde lära sina barn blått och rosa skulle vi kunna röra oss framåt mot ett samhälle utan förutsatta könsroller. "Stämmer det inte att vår uppfostran först börjar när vi hunnit arbeta bort hela den förfärliga uppfostran vi har fått?", som Strindberg skulle sagt (och faktiskt sa).

Vissa kvinnoforskare hävdar att det världsomspännande patriarkatet inte kan vara en konspiration män emellan eftersom det uppstått på alla förskolor, överallt. Men jag blir lite osäker.

Barn själva har inget kön. Det finns ingen skillnad mellan snopp och snippa i tidig ålder och det är omöjligt att se en skillnad på en pojkknodd och en flickknodd, speciellt som vissa föräldrar inte har vett att låta Stella spara ut sitt hår. De vet inte att leka i vissa stöpta mallar, Pontus envisas med att vara en ond prinsessa.
Barn är ett tredje kön. Män och kvinnors kroppar växer ifrån varandra i puberteten, men innan dess är de identiska. Och det är inte så att kvinnan växer ur mannens kön, barn är som en stamcell utanför livmodern. Barn har en egen lukt(går man från frisk vinterluft och in på en förskola så slår den en med förstärkt intensitet, en söt, sjuklig stank), till skilland från kvinnors och mäns karaktäristiska avdunstningar, de har en egen röst, till skillnad från de fyra stämmorna. En kastratsångare har ju faktiskt inte en kvinnoröst, han har fortfarande ett barns röst eftersom han aldrig kommit i puberteten.
Att barn kommer växa upp till nya kön är ifrånkomligt. Men när de fått nya kön så är de ju ändå för gamla för rosa och blått, så kan vi inte lika gärna skita i det? Vi kan väl ha samma färg för alla. Svart är det nya svart.