Pojkfröken - det andra könet

Jag bloggar i egenskap av pojkfröken. Att som kille jobba på förskola är en omvälvande erfarenhet. Det är antagligen det närmsta man kan komma att uppleva ett matriarkat i västvärlden.

Könets inverkan på uppfattningen av mig märks tydligt i barnen. De allra minsta, som fyllt ett år men ännu knappt kan gå, än mindre prata, kallar mig pappa. Av de äldsta, som lärt sig (något som jag uttryckligen hörde av en fem-och-en-halva idag) att flickrum är rosa och pojkrum är blå, får jag titeln pojkfröken. För barnen är det inte så ofattbart att en man jobbar med dem, men det är ändå något som inte riktigt går ihop.

"Pojkfröken" är en kuriositet som bara går att förklara som en social akronism, begreppet "fröken" används aldrig av fröknarna, förlåt, pedagogerna, själva. Barnen har sannolikt inte uppfunnit ordet själva, hur skulle de kunna göra det, på alla förskolor, överallt? Således används begreppet av föräldrarna, som överför det till sina barn. På deras tid, ja då kallade man sina skötare/passare för fröken. Det var nog innan man såg yrket som en profession och inte eftersträvade den status som pedagog efterlyser. Det tyder ju förstås också på att detta var på tiden då bara kvinnor arbetade med barn.

Och så kommer jag. Sen går barnen hem. Vid middagsbordet berättar de att fröken Thomas var hos dem idag. De blir rättade, pojkar kan inte vara fröken. Nu har pedagogerna fått ett kön och dagen efter är jag pojkfröken. Om föräldrar inte fanns skulle varken begreppet "fröken" eller "pojkfröken" finnas. Om inte föräldrar fanns och kunde lära sina barn blått och rosa skulle vi kunna röra oss framåt mot ett samhälle utan förutsatta könsroller. "Stämmer det inte att vår uppfostran först börjar när vi hunnit arbeta bort hela den förfärliga uppfostran vi har fått?", som Strindberg skulle sagt (och faktiskt sa).

Vissa kvinnoforskare hävdar att det världsomspännande patriarkatet inte kan vara en konspiration män emellan eftersom det uppstått på alla förskolor, överallt. Men jag blir lite osäker.

Barn själva har inget kön. Det finns ingen skillnad mellan snopp och snippa i tidig ålder och det är omöjligt att se en skillnad på en pojkknodd och en flickknodd, speciellt som vissa föräldrar inte har vett att låta Stella spara ut sitt hår. De vet inte att leka i vissa stöpta mallar, Pontus envisas med att vara en ond prinsessa.
Barn är ett tredje kön. Män och kvinnors kroppar växer ifrån varandra i puberteten, men innan dess är de identiska. Och det är inte så att kvinnan växer ur mannens kön, barn är som en stamcell utanför livmodern. Barn har en egen lukt(går man från frisk vinterluft och in på en förskola så slår den en med förstärkt intensitet, en söt, sjuklig stank), till skilland från kvinnors och mäns karaktäristiska avdunstningar, de har en egen röst, till skillnad från de fyra stämmorna. En kastratsångare har ju faktiskt inte en kvinnoröst, han har fortfarande ett barns röst eftersom han aldrig kommit i puberteten.
Att barn kommer växa upp till nya kön är ifrånkomligt. Men när de fått nya kön så är de ju ändå för gamla för rosa och blått, så kan vi inte lika gärna skita i det? Vi kan väl ha samma färg för alla. Svart är det nya svart.