En sann historia

Alice är förtjust.

Alice
Kan du inte berätta en historia. Du berättar så roliga historier, Kaninen.


Kaninen
Okej, jag ska berätta en historia, en sann historia. Om en zombie, en helt vanlig zombie. Zombien var inte en zombie från början av sitt liv, det var något som drabbade honom efter år av erfarenheter av mänsklig natur. Från början var han en vanlig man, en helt vanlig man.

Men så kom en sen kväll i oktober då mannen tog sig hem från krogen efter en runda med sina arbetskamrater. Obetänksamt tog han den närmsta vägen hemåt genom en illaluktande och illa upplyst gränd och fann sig där stående inför en svårt skottskadad ung herre, som det visade sig inte hade någon plånbok, och inte heller något armbandsur eller någon vigselring.
Mannen, den helt vanliga mannen alltså, stirrade på den penninglösa ungkarlen med sina trötta ögon och genom hans tungt berusade hjärna drog sakta en tanke fram, och han böjde sig in mot ungkarlen, bet tag och drog med tänderna loss örat på honom.
Örat smakade gott, mycket gott. Så åt mannen, som enbart på grund av denna handling inte längre var fullt så vanlig, upp hela ungkarlens huvud. Innan blinkande blåljus lyste upp gränden och mannen var tvungen att ta sin tillflykt annorstädes hade han även hunnit sluka hela ungkarlens vänstra arm upp till armbågen.
Morgonen efter var en lördag och vår lite speciella vän kunde lugnt ta sin tid för att begrunda gårdagens händelser. Han konstaterade nöjt att människa, ja det smakade gott det. Och som en extra bonus upptäckte han att det som tidigare varit den luspanka ungkarlens huvud nu var hans alldeles egna huvud. Det hade växt ut mitt på ryggen på honom, och vänsterarmen hade växt ut längs med innanlåret. Den lite egna mannen såg hela erfarenheten som positiv.

Så gick det några veckor utan att något speciellt hände. Det extra huvudet dolde den lite egna mannen med en ryggsäck som han hade gjort ett lägligt hål i och armen gick att dölja med byxor av en mer bylsig skärning. Men så en dag fick han syn på en kvinna. Det var den vackraste kvinnan han någonsin hade sett. Hennes hår var vackert, hennes ögon var vackra och hennes mun, läppar, tänder, tunga, gomsegel, svalg, halsmandlar, magmun, magsäck och tolvfingertarm var vackrare än något han tidigare hade sett.
Mannen var upprymd av känslor för kvinnan och hans tidigare mänskliga erfarenheter sade honom att han var förälskad. Han åtrådde henne, sa dem. Så han tog mod till sig och bjöd hem henne och hennes vackra ögon, magmun, magsäck och tolvfingertarm till en romantisk middag med ljus och vin och allt det där som de mänskliga erfarenheterna hade klargjort var en handling som gick i rätt riktning. I riktning mot något som han ville ha.
Så närmade sig kvällens slut och kvinnan, som tyckte att den lite egna mannen var charmig trots hans lite egna drag att insistera på att bära en ryggsäck under hela kvällen, sträckte fram huvudet, blundade och plutade med läpparna. Det gjorde inte vår lite egna vän. Han blundade inte, han tog istället en stor tugga av henne. För att inte göra henne alltför besviken började han med de plutande läpparna.

Den här gången lämnade han inte en endaste liten bit kvar, han tuggade med extra njutning på tolvfingertarmen, den var lika välsmakande som vacker. Den här gången höll han sig dessutom vaken hela natten för att med förtjusning se kvinnans fingrar växa fram mellan hans egna, fortfarande med det oxblodsröda nagellacket kvar. Vid gryningen var han inte längre en lite egen man, han var ett monster. En stor varelse med en grundstomme som var mänsklig men med en extra människas kroppsdelar slumpmässigt utstickandes från kroppen. För att inte tala om ungkarlens blygsamma bidrag.

Varelsen var glad. Om den ville skulle den nu kunna befrukta sig själv, eftersom den hade både en penis, en vagina och någonstans inuti sig själv kunde den ana en livmoder. Om varelsen blev gravid skulle förvisso aldrig fostret kunna födas, att hitta ut ur den oformliga klumpen människokött skulle nog vara snudd på omöjligt. Men det skulle bara vara något positivt eftersom fostret då skulle bli en integrerad del varelsen självt.

Nu fanns inga möjligheter att dölja sina skavanker för det övriga samhället, varelsen kunde inte hitta en ryggsäck som var så stor och så speciellt formad som han själv var. Istället ringde den sig sjuk inför måndagen och satte sig att reflektera över sin nuvarande situation. Eftersom dess aptit för människokött inte hade minskat blev den logiska slutsatsen att äta fler människor.
Varelsen började knacka dörr i hyreshuset där den tidigare helt vanliga mannen bodde och åt metodiskt upp familjer, pensionärspar och ungdomar. Den vackra kvinnans mun, tänder, tunga, svalg och magsäck hade dessutom utvecklat en fäbless för allehanda husdjur som förtärdes av bara farten.

Efter några hyreshus hade varelsen utvecklats till en zombie. Den fann det omöjligt att kommunicera mellan sina egna kroppsdelar nu när den bestod av kroppar från hundratals människor. Det enda den kunde enas om var dess hunger för mer människokött. Till slut hade zombien ätit upp alla människor inom radien av åtta kilometer. Miljontals människor hade enats till en enda unison varelse, med en unison vilja och ett unisont mål. Men zombien kunde inte längre röra på sig, den stora kroppen kunde bara förtvivlat vrida och vända på sig av hunger och skrika ut sin besvikelse. Den hade förlorat sitt språk. Varför skulle den prata med sig själv, bara tokiga gör sånt.
Till slut självdog zombien av svält och liggsår. Nerifrån hade maskar börjat äta sig in i köttet långt innan det var dött och ovanifrån brände solen zombiens hud samtidigt som fåglar slet loss de mer delikata delarna, ögon, tungor, testiklar, den typen av delar.

Platsen som zombien hade avlidit på var obrukbar flera år framåt. Det var bara en stor förruttnande sophög av mänskliga stycken kött. Och förresten hade ingen en större lust att påminnas om det som hela mänskligheten såg som en stor tragedi. Hela händelsen sågs som så outhärdligt makaber att den aldrig dokumenterades eller ens en gång talades om och efter bara en generation hade den helt glömts bort.

Alice gör misstaget att ta andras erfarenheter för sina egna. Alice är kär i Kaninen.