Kaninen in

Kaninen säger

Har du sett de där klumparna trä som sitter fast i nätstaketen längs tunnelbanestationerna? En sån där klump, det är jag.

Jag växte nämligen upp som ett lovande litet trädskott och upptäckte världen genom min kropp. Jag upptäckte alltings möjlighet och jag blev större.

Världen lovade mer.

Jag växte mer.

Jag upptäckte min kropps potential samtidigt som jag lärde mig att hantera den bättre och bättre. Och så växte jag in genom staketet, men jag lät mig inte hindras, jag fortsatte och var fast besluten att komma längre. Men så växte jag fast och med åren var jag tvungen att formas efter staketet och inte tvärtom. Det gjorde mig lite vresig. Från att ha upptäckt min kropps möjligheter började jag inse dess begränsningar.

Sånt kan göra en förbannad.

Men lyckligtvis fick jag hjälp, jag kapades vid roten och alla grenarna skars av. Nu är jag bara en klump, den stör ju ingen, och jag har lärt mig att acceptera förhållningsreglerna.
Jag skulle ta livet av mig, men du vet hur det är. Staketet håller mig fast. Och man ska ju ha en självbevarelsedrift, och så skaffa barn och allt det där. Man får vänta på sin tur. Det är det livet går ut på, som det ser ut nu.

Alice ler. Alice blir lite kär, sådär som en femtonåring, på avstånd. Vilken dum jävla skitunge.