Det är svårt att följa Lost på allvar nu för tiden. Efter det långa avbrottet är varje avsnitt fyllt av trådar som antingen behöver klippas eller vävas in i resten av handlingen. Det verkar som att den långa pausen har använts för att förvirra tittarna mer än nödvändigt, det har ju alltid funnits ett outtalat krav på att serien ska överraska, men när man inte ens hinner uppfatta tillräckligt av handlingen för att bry sig måste man säga att de misslyckats.
Jag kommer ihåg på den gamla goda tiden, då man kunde se serien och njuta av den som tittare. Men det som var mest charmigt var att den var som ett fönster in i tv-seriehollywood. När till exempel Ana Lucia blev ihjälskjuten gjorde det ont i hjärnan på mig. Inte för att hon var en favoritkaraktär, men för att hon hade tagit så stor plats, med en bakgrundshistoria som kunde broderas ut och allt det där. Att plocka ut henne ur serien var helt enkelt ologiskt.
Men det bästa var i 20:e avsnittet av serien då Boone dog. Boone var nån slags upper class-glidare med välmejslade drag och snygg frisyr. När serien började antar jag att producenterna där borta i Hollywood ville hålla alla dörrar öppna och därför kastade in allehanda karaktärer för att se vilka som lockade publiken. När de märkte att Boone inte var en av dem beslöt de sig för att döda honom. De som ville se gullegossar som honom hade ju OC.
Så, när Boone låg döende efter en fallolycka och superkirurgen Jack började få slut på idéer så insåg herr doktor att det enda som kunde rädda slyngeln var att amputera benet på honom. Jack är helt uppe i sitt projekt när Boone kallar honom till sig och viskar nåt i stil med "låt mig dö istället".
Jag kan tänka mig att Ian Somerhalder, som spelade Boone, högljutt protesterade när han fick höra nyheten när författarna skrev ut hans karaktär. Hela stympningsscenen i avsnittet är liksom metafiktiv, man kan tänka sig Ian ligga där och slutligen, efter alla ihärdiga invändningar få välja; OK, du kan få fortsätta i Lost, men då vill vi ha ditt ben Är det värt det, vill du fortsätta dina dagar på ön som en krympling? Svaret är ju redan känt.
Dessa passager i serien var en ynnest i början. När Shannon dog var det lika vackert för mig. I hennes sista sekunder vid liv var kameran fixerad på hennes älskare som skulle bli tvungen att stå ut med smärtan efter hennes död. För tittarna skulle hon däremot inte vara viktig längre. Dock sög Hollywood ut det sista ur den stackars skådisen innan hon slängdes på avskrädeshögen, vi fick njuta av henne halvnaken springandes genom en störtskur bara minuter innan det beslöts att hon inte hade mer att ge. Hon klarade ungefär tio avsnitt mer än sin bror (Boone och Shannon var syskon. Och hade sex med varandra i bara förbifarten, om jag inte minns fel).
Nu är det svårt att njuta av serien på samma sätt. Producenterna har blivit så besatta av att ligga flera steg före att det är omöjligt att förstå vad de vill säga. Eller råkar säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar