Ang. Furillen

På måndag kommer jag tillbaka till samma barn igen, jag får två veckors heltidstjänst på mig att upptäcka hur mycket de har lärt sig och förändrats under sommaren. Yay! Jag kan knappt vänta. Det händer så sjukt mycket med folk i den där åldern (barnåldern). Det tråkiga är bara att jag inte kommer att få träffa sexåringarna, samtidigt som det är så häftigt att se barn växa så är det ju sorgligt. Många av mina favoriter går i skolan nu. Det var något som jag inte hade tänkt på när jag slutade i våras. Då sa jag "men jag kommer ju och hälsar på". Så studsade en av dem fram och gormade "men då kommer vi att gå i skolan" och jag fick en klump i halsen. Men men.

En av de som har börjat i sexårs nu var min första allierade. Hon är världens coolaste tjej, men så hände det sig så att jag fick i uppdrag att måla ansiktsmålningar på alla barnen sista dagen. Det blev ett väldigt passande farväl. Men den här tjejen, hon kommer från ett annat land än alla dessa svenskättade barn. När jag frågade vad jag skulle måla så blev det inte i ansiktet. Nä, det gör inget. Om du vill kan jag måla något på armen? Det fanns många målningar att välja mellan i den därninga boken med exempel som kom med ansiktsfärgen.
Hmm. En panda fick det bli. Så skulle hon kavla upp ärmen så att jag kunde skrida till verket. Men så kavlade hon ner den igen. Handen fick duga.

Hon är världens coolaste tjej och kan redan vid fem och ett halvt års ålder bli generad över hårväxt. Fan, vad onödigt. Hon som har så mycket annat att tänka på. Det är intressant det där, hur barn vid en viss ålder blir medvetna om sig själva, hur de ter sig utifrån. Vissa blir det tidigare än andra, och andra verkar aldrig riktigt bli det. Det finns ju såna där vuxenbäbisar som klampar omkring och pekar på allt de vill ha. Det är ena änden av skalan. Sedan finns det de som ägnar sin tid åt att rannsaka sig själva och oroar sig för att de inte ska sticka i ögonen på sin omgivning.

Valet är ditt

När jag jobbade ute i Nacka för ett år sedan så hade vi morgonsamling med barngruppen, tjugo stycken knoddar i åldern 3-4 år. Vi hade en omröstning, vill ni gå till parken eller vill ni gå ut på gården?

Valet blev gården och när vi stod i kapprummet och tvingade på ett fåtal motvilliga barn kläderna så kunde vi med trygghet använda argumentet "men nu är det ju ni som har valt gården".

Lite så känns folkomröstningar i allmänhet. En morgonsamling vart fjärde år där majoritetsbeslutet gäller för alla. Och vilken hemsk tanke om någon skulle välja ett parti som inte fanns som tänkt alternativ. Vi-vill-stanna-inne-partiet var ingenting som de styrande hade räknat med, och inte vill räkna med i fortsättningen heller.
KG Bergström fick representera en extremt tunnelseende makt- och medieelit när han i SVT's valvaka under Europaparlamentsvalet intervjuade Piratpartiets ledare. "Men ett mandat" sade KG, "gör det verkligen någon skillnad?". Det gjorde mig helt mållös. KD fick ett mandat! Vänstern fick ett mandat! Centern, fick inte de också ett enda jävla mandat som inte gör någon som helst skillnad, KG? Om man resonerar som honom så finns det ju ingen som helst anledning att gå och rösta. Din röst kan ju inte göra någon skillnad.

Ett mandat gör en extrem skillnad. Om en av ungarna i samlingscirkeln skulle ha kommit på tanken att vädra sina egna åsikter skulle vi vuxna bli lite oroliga. Inte för att en röst gjorde någon skillnad (den gången), men den opinion som den ungen skulle skapat till nästa val skulle riskera att fälla hela regeringen.
Därför är en röst på ett uppstickarparti allt annat än bortkastat, tvärtom. I EU-parlamentet skulle ännu en unken röst från ännu ett unket värdekonservativt kristet parti i Europa inte höras, eller göra någon skillnad. Men ett skrälligt bröl från unga pirater däremot, det är ett störningsmoment som man måste ta ställning till.
Personligen önskar jag bara att Gudruns höga klackar hade fått sparka in dörrar i parlamentet. Men men. Nästa gång.

Att vara eller inte vara med, det är frågan

Jag vet inte om det är förvirrade vårkänslor som gör det, men pojkarna har börjat jaga och brotta ner flickorna medan flickorna ropar "vi är inte med". Det hela får mig att tänka på min husgud Valerie Solanas. Det känns som att hela könshierarkin grundar sig på att män tvingar in kvinnor i deras lekar.

För några dagar sedan målade en kille en skylt med en överkryssad flicka på. Sedan sprang han omkring och tryckte den i ansiktet på alla tjejer och sa att de var förbjudna. Tjejerna såg ut som frågetecken. Varför ansträngde han sig för att berätta att de inte fick vara med i hans klubb när de inte ens var intresserade av den?

Att döda ett barn

Ett typiskt barndomsbeteende för psykopater sägs vara att döda eller tortera djur. Företeelsen som toppar klassiker-listan måste vara att bränna upp myror med förstoringsglas. Härom dagen fick jag via djungeltelegrafen (ett skvallrande barn) reda på att en fyraåring hade dödat en myra. Jahaja, vad ska man göra, det är ju bara en myra, inget att gå i spillror över. Men det är principen.

För det lustiga med barn är ju att de så subjektivt utgår från sig själva. Därför sätter de ofta mänskliga känslor och egenskaper på både djur och döda ting. De utgår ju helt enkelt från hur de själva skulle känna i samma situation.
Eller gör de det? Samtidigt finns det ju inga varelser som är så inkonsekventa som barn. Det är väldigt svårt att tillämpa "hur skulle du känna om..."-resonemang när de små snorungarna har sagt något dumt till en kompis. De kanske utgår från sig själva och resonerar att det bränner ju inte dem, så varför inte fokusera solljus på småkryp?

Samtidigt växer barnen upp i en kultur som ständigt applicerar mänskliga drag på alla möjliga saker. Förutom de oräkneliga antromorfer som figurerar i barnböcker (allt från fabler till vargen i Rödluvan, Alices vita kanin och Pokemon) får även Thomas Tåg ett ansikte. Kulturen som riktar sig till barn bildar en värdegrund som utgår från att allt har ett egenvärde, en identitet, eller till och med en integritet. Inte bara olika levande varelser, utan även uppfinningar och naturfenomen. Skulle värdegrunden bedömas ur ett teologiskt perspektiv skulle den mest precisa termen ligga nära panteism, allt är en del av en världssjäl.

Så är det ju också så att det där med empati, det är en intellektuell företeelse som barnen lär sig. Att tänka empatiskt är inte självklart, det är att tänka i flera led. Det är först vid ungefär fyra års ålder som "hur skulle du känna om..." börjar bli effektivt. Och här uppstår också en konflikt. Barnen uppfostras till oklanderlig empati för att sedan möta en veklighet som inte alls motsvarar dessa ideal. Vuxna är så sekulariserade i sammanhanget att uppsåtet inte längre är så viktigt. Kan man tänka i flera led blir snarare effekten det centrala, vad orsaken är spelar inte lika stor roll.

Och så här i efterhand, tjugo år efter att jag blev ajabajad för att döda min första myra, skulle jag inte göra om det? Trots att jag själv inte skulle tycka om att bli stekt till döds skulle jag inte tveka en sekund om det som stod i vägen för en trevlig picknick var ett ynkligt myrliv.

ps. Ett Super Mario-moln!

Cry Babies

Idag har jag jobbat med småbarnen. En del av dem pratar inte, så de gråter mest när de vill något. Det finns en tjej som ligger lite i gränslandet mellan att gråta och prata, hon kan egentligen säga vad det är hon vill, men det är fortfarande helt enkelt smidigare att gråta tills en vuxen gissat sig till vad som är fel.

Den mänskliga gråten verkar vara till för just det. Det brukar ju sägas att människan är det enda djur som gråter och jag kan bara anta att man menar ur en uppmärksamhetsaspekt. Jag tror att en giraff skulle gråta om den fick sand i ögonen, men inte för att en större giraff ska komma och skälla på den giraff som kastat sanden. Så gråten fungerar som en första kommunikation. Ju mer barn lär sig prata, desto mindre gråter de.

I djuplodande intervjuer med framgångsrika människor frågas det ibland "når grät du senast?". Svaret brukar bli typ för sexton år sedan, då en pappa dog. Det känns betryggande att ministrar, affärspampar och annat löst pack som är objekt för dessa intervjuer har ett så väl utvecklat språk att det kan uttrycka sig mer precist med det än med gråt. Och så trillar en pappa av pinn, då är det självklart svårt att veta vad man ska säga.

Den där tjejen, Grina-Lina, hon missbrukar istället gråten. Det är på tiden att hon upptäcker att det går snabbare att få det man vill om man använder ord. Att gråta för att man vill gå av gungan är inte vidare effektivt, risken finns att man får mer fart istället.

Och så finns det slutligen de där barnen som egentligen är för gamla för att gråta. Nyss sex år fyllda och kommer gråtandes till en för att någon tog något eller retas med dem. Det känns pinsamt, pinsammare än de taktiska krokodiltårarna som de kan lägga sig till med. En gång kom en sån där krokodil farandes och grät om att Ditt hade gjort Datt. Och så följde jag med till brottsplatsen, där Datt ligger ursinnig på golvet. Jag fick inte ett vettigt ord ur henne.

Senare visade det sig att Krokodilen och Datt hade bråkat om något och att Datt var på väg att gå till fröken med hela ärendet. Krokodilen insåg att det var kört för hans del och det enda sättet han kunde rädda sig på var att förekomma Datt. Så Lågt. Snacka om att inte ha någon självrespekt.



Jag kan inte låta bli att återigen illustrera med ett exempel från South Park.

The new adventures of Bateman jr.

Samma grabb som det senaste inlägget handlade om handlar det om idag också.
Sade jag "samma grabb som det senaste inlägget handlade om handlar det om idag också"?
Ja, jag sade "samma grabb som det senaste inlägget handlade om handlar det om idag också".

Hrm.

I vilket fall.
Idag var vi i en park med gungor med hela drösen. Det är skönt att det inte finns gungor på gården, det enda man får göra hela dagarna är "MERA FART, MERA FART!".
Grabben som är totalt oempatisk krävde mera fart och jag knuffade på hans gunga. Han är inte den typen som ger sig till tåls, vilket resulterade i att så fort jag vände min uppmärksamhet åt ett annat barn så började han vråla om mera fart. Men så blev han dessutom oförskämd, kallade mig Thomas-Phomas och den gamla hederliga i fyraårsåldern, Thomas Bajskorv.

Jag gjorde en snabb lekmannamässig pedagogisk övervägning och beslöt att det var tillfälle att göra den här osnutna snorungen till en anständig medborgare, så jag berättade för honom att det där är ju inte roligt att höra, säg något snällt i stället så ska du se att jag ger dig fart.

Han såg på mig, han tänkte så att ögonen gick i kors. Jag hade svårt att hålla mig för skratt. "Thomas, knuffa på mig, annars blir jag arg", fick han fram till slut.

Nej, sade jag, det var ju inte snällt sagt. "Tänk på något som någon säger till dig som gör dig glad. Vad blir du glad av att höra? Det är att säga något snällt".

Än en gång gick ögonen i kors. Han satt stilla i sin gunga i säkert en minut innan "Thomas, nästa gång vi kommer till parken... kan du plocka blommor åt mig då?"

Till slut gav jag upp och gav honom svaret rakt av. Han verkade inte förstå snällhet som koncept. "säg till exempel Thomas, jag tycker om dig".

"Thomas, jag tycker om dig. MERA FART!"

Jag kan inte låta bli att känna en kall klump i magen. Jag tror nämligen inte att jag har hjälpt ynglet att bli mer av en människa, snarare har jag gett en fullblodad psykopat ännu ett verktyg i manipulationslådan. Konceptet snällhet lär han inte ha svårt med länge.

Tsst

Det finns en mamma som är frånskild och lite bitter. Stressad. Hennes son är bortskämd och osympatisk, han ska alltid ha allt som andra har och är dålig på att leka med andra barn för att han alltid ska bestämma. Det är uppenbart att hans föräldrar ger honom allt, antingen för att slippa ta ständiga konflikter eller för att få hans bekräftelse. På det stora hela kan man konstatera att det inte gynnar honom.

Jag fick höra att mamman en gång frågade en pedagog hur personalen kan vara så glad hela tiden. Det är man ju inte alltid, men det är svårt att inte se nöjd ut när man varje dag ser så mycket glädje och kärlek. På sin arbetsplats dessutom! Det får mig att fundera på hur hon ser sin relation till sin son.

Att ställa krav på sina barn behöver inte vara av ondo, tvärtom. Det är löjligt att se föräldrar som inte kan sätta gränser för sina barn. Det finns ibland en brist på uppfostran som inte alls är lätt att handskas med. Hur långt sträcker sig egentligen pedagogens ansvar för barnet? Om barnen inte respekterar andras integritet eller känner ansvar för sina handlingar, vad gör man då? Ibland får man känslan av att vissa föräldrar signalerar att det inte finns ett krav på att deras barn ska anpassa sig till sin omgivning. Återigen det här med den formbara personligheten, en människa måste ha rätt att vara vem den vill, men ett minimum är väl ändå att den inte inkräktar på andras rätt till samma sak? De barn som beter sig sådär överjävligt har en tendens att totalt stänga av när man försöker resonera med dem, vilket rimligtvis borde vara ens första alternativ. Vad gör man då?

Think inside the box

Vi fick ny sand i sandlådan ute på gården och tjugo barn försökte samsas på fem kvadratmeter. Den som lekte mest var en av pedagogerna. Det var roligt att se hur hon tog i och verkligen gick in för projektet att bygga ett sandslott med en tunnel under och en vallgrav. Jag blir likadan själv när jag ser möjligheten att bygga världens största tågbana med BRIO-räls.

Den här sortens lekar går ju bara att leka med barn som är en fem-sex år. Att försöka få en treåring att inte ha sönder det som man tillsammans bygger upp är omöjligt. Och jag förstår grejen, det är en del i att utforska hur saker och ting hänger samman. Man måste riva ner, hälla ut, slå i bitar, leva rövare. Men det är otroligt frustrerande att handskas med sånt när man är vuxen.

Det som gör att en vuxen tycker att det är roligt att bygga med sand och ett barn tycker att det är roligt att riva ner sand är att barnet fortfarande tar reda på sandens egenskaper. Först måste man ju veta vad den går för innan man kan förhålla sig till reglerna som sätts upp redan vid sandens rent fysiska karaktär. När man har lärt sig hur ljus sand beter sig jämte mörk sand och vad som händer när man plattar till den, trycker in den i formar eller lägger den i hög så kan man börja "leka fint", som vissa väldigt gamla pedagoger uttrycker sig.

Så blir det då relevant att tala om Reggio Emilia. Det är (förutom en italiensk stad) en pedagogisk ideologi vars värsta fiende är pärlplattor. Om man arbetar enligt RE ser man barnen som kompetenta och utforskande individer som har en oändlig massa sätt att uttrycka sig på. Nu kanske jag låter lite krass och partisk, men man kan säga om RE att den ser alla pedagogers ansatser att hjälpa barn att förstå sin omväg som en stympning av barnets potential. Ja, jag drar lite höga växlar här, men jag kan inte låta bli.

RE har väldigt många bra poänger som fungerar väl med den samtida synen på barn som kompetent och problemlösande. Man tycker inte om färdiga leksaker, som det bara finns en fixerad användning för. Pärlplattor. Man kan i princip bara göra en sak med pärlplattor. Pussel. Om man inte använder pussel på det sätt som det är tänkt så förstör man det bara. Och, min personliga värsta fiende, hårda färgade plastbitar formade som olika ätbara artiklar hemmahörandes i dockvrån (värst av alla är det stekta ägget).
Det är så sjukt tråkigt att sitta och om och om låtsas äta frukost. Frukost frukost frukost. Och glass. Glassen finns inte i plast, vilket gör att man måste gå med på tanken att den är osynlig men ändå god. Eller om det är riktig illa så måste man gå med på tanken att ett stekt ägg i hårdplast är glass. Det är ju det som är grejen med glass, det är alla barns kladdiga dröm, det är det enda värt att kämpa för här i världen.

Så RE är bra ur den aspekten att färdiga leksaker ofta är de tråkigaste. Men de där leksakerna fyller ändå en funktion, de hjälper till att utveckla färdigheter på andra nivåer. Den finmotorik som man tränar genom att bygga pärlplattor går inte att hitta någon annanstans. Och vad viktigare är, att acceptera ramar för lekens förutsättningar och bygga vidare därifrån är utvecklande på ett helt annat plan än att få helt fria händer.
Om man spelar dataspel som går ut på någon typ av simulator (till exempel; du är en borgmästare och ska bygga en stad) så brukar det finnas just en "sand box mode", som innebär att man får oändligt med pengar och oändligt med yta och alla olika byggnader redan från början. Det är det tråkigaste man kan syssla med (det är så många gånger roligare att försöka bygga en stad i en öken med en spottstyver i budget).

RE-pedagogiken utformades efter andra världskriget som en direkt motaktion mot fascismen. Om man ser antipatin mot pärlplattor ur den aspekten så blir allting så mycket klarare. Speciellt obehagligt blir det där "leka fint" som gammelpedagoger så obehagligt lägger sig till med. En gång var jag med om en pedagog (om man ens kan kalla det pedagog vid det stadiet) som insisterade på att två barn skulle leka fint med en boll genom att sitta på golvet och rulla den fram och tillbaka mellan sig. Det finns inget naturligt i att leka på det sättet, det är hämtat från nån slags amerikansk femtiotals-suburbia på julafton. Radion spelar gamla julklassiker, pappa röker pipa och mamma lagar kalkon. Och barnen rullar en boll...? Något åt det hållet.

Nej, hellre att barnen går runt och stampar sönder vallgravar och slott. Så kanske de blir vettiga människor istället för bollrullande robotar.

I begynnelsen av en relation

För en vecka sedan spelade jag Memory med Viktor. Jag antar att jag var lite för snäll, för sedan dess har jag haft honom som svans var jag än har gått. Det är en balansgång det där, det är en nödvändighet att barnen har förtroende för en, men det blir ett hinder i deras egen utveckling om de föredrar vuxna före andra barns sällskap. Det är en absolut nödvändighet att vi är en trygghet i deras vardag, men det är när de möter andras krav som de lär sig hantera sociala situationer.

Barn är så ofattbart intensiva ur den aspekten. Att arbeta på en förskola är att hela tiden utveckla relationer. Det är så skönt att man lär sig ta det försiktigt ju äldre man blir, tänk om man gick igenom samma process när man lär känna vuxna som när man lär känna barn.

Man kan sätta sig hos ett barn som sitter och ritar, eller man kan börja bygga en snögubbe med ett annat, eller leka sjörövare. Och man upptäcker helt unika drag hos just det barnet som är så häftigt. Det är otroligt empatiskt, uppfinningsrikt eller humoristiskt. Men barnen är extrema i sina personligheter och det slår över bara på en dag. Man går hem och har fått en ny favorit, tänker att det där barnet är ju fan bäst. Men dagen efter upptäcker man att det empatiska barnet är överdrivet kinkigt, det uppfinningsrika barnet är alldeles för energikrävande och det humoristiska barnet börjar provocera en.

Och man upptäcker andra saker hos andra barn och man byter favoriter och glömmer bort vad som var så fantastiskt med det första barnet som man lärde känna. Och barn som man bara tyckte var krävande eller bortskämda upptäcker man att man vill ha en kram av, trots att man vet att det, liksom antagligen en själv, kräver för mycket bekräftelse.

Och så går det runt sådär, upp och ner i lilla berg- och dalbanan. Och så vet man ju att man älskar allihopa ändå, det finns ju inget ont i dem. Men de är oavslutade projekt. Och så kanske man får lov att inse att man själv också är det.

Jag fattar inte hur pedagogerna på förskolan gör det, hur de lyckas skapa en relation till barnen och hålla precis lagom distans. Det verkar som att de jag arbetar med har precis samma relation till alla barn. De kan trösta precis alla barn lika effektivt, aktivera dem om de är uttråkade eller sätta gränser utifrån sin egen auktoritet för alla barn. Kanske har det att göra med förskolan som en slags instans. Att sätta upp regler för vad som är gångbart på förskolan och vad som inte är det gör att man på ett trovärdigt sätt kan legitimera sina beslut. "Men sådär gör vi inte på förskolan", kan dom där sjukt duktiga pedagogerna säga och barnen vet med sig vad som menas med det. Samtidigt har barnen förtroende nog för dem att komma gråtandes eller skamsna. Jag tror inte att de har samma bild av mig, jag är för mycket av en vän. Men det kanske ger med sig när hela den stormiga processen som begynnelsen av en relation är har ebbat ut och lugnet lagt sig och jag bara är en del av förskolans inredning.

Allt ni bygger upp

Varje fredag river vi ner allt som barnen byggt under veckan. Om det är extra fint så väntar vi med att montera ner duplobyggnaderna tills barnen gått hem, så de slipper se förödelsen. Det är vårt sätt att på ett pedagogiskt vis skapa en förståelse för människans fåfänga försök göra en skillnad i omvärlden eller inför framtiden.

Bilden ovan är från 2001, då talibaner sprängde 1500 år gamla Buddha-statyer i Afghanistan.

Den första frågan

Jenny visade mig den där artikeln i svenskan, den om Pop, vars föräldrar håller barnets kön hemligt. Anledningen är förstås den väntade, att Pop inte ska styras av dess kön, utan ska få utveckla sin identitet på andra premisser. Trots att det finns förskolor med genusinriktning så tycker inte föräldrarna, som är anonyma men inte könsneutrala, att det är tillräckligt.
– Det är taskigt att släppa ut sitt barn i världen med en lapp i ­pannan där det står rosa eller blå, säger Nora.
Omgivningen får inget svar på frågan om Pops kön. "Folk brukar gissa efter vad Pop har på sig för ­dagen".
Jag förstår föräldrarnas tanke, men det känns tråkigt att de känner att de måste gå så mycket längre än resten av samhället har kommit. För jag tror inte att Nora och Jonas menar att det är i färgen eller kläderna som könstänket sitter. Blå och rosa i sig medför inga konnotationer för barnet, det finns ju ingen idé hos det att det ska agera på ett visst sätt för att dess kläder har en viss färg. Men omgivningen däremot, så fort de gjort sig en uppfattning så börjar de agera annorlunda, tänker sig säkert Nora. Rosa -> flicka -> hemkär, timid och omtänksam. Blått -> pojke -> nyfiken, framfusig och handlingskraftig.

– ”Vad blev det?” är ju den första frågan man får när man fått barn, säger föräldrarna i artikeln. Och det stämmer ju säkert. Men det har nog också mycket att göra med att man inte kan fråga så mycket annat som inte riskerar att vara känsligt. Pojke eller flicka, det är goda nyheter vilket som. Man skulle kanske kunna fråga om vikt och längd, men sen blir det svårare. Vad säger man om en bebis? Så intressant är den ju inte. Ska verkligen den första frågan man ställer vara något totalt könsneutralt, "har den några kroniska ärftliga sjukdomar?". Jag tror att den första frågan har mycket med en slentrianmässig samhällsnorm att göra. "Jasså, din fru har fött nu! Eh, pojke eller flicka? Nej, jag kom väl till kaffeautomaten för en kopp kaffe egentligen... måste nog tillbaka till kvartalsrapporten nu. Eh, ja".
Men när jag tänker efter så är hela den patriarkala könsstrukturen en slentrianmässig samhällsnorm, så någon poäng finns det ju med Noras och Jonas företag.

Men det är med kön som det är med resten av kroppen, vi missuppfattar förhållandet mellan den fysiska klumpen kött och medvetandet. Och när det uppenbaras att det inte finns något definitivt förhållande mellan kroppens utformning och uppfattningen av världen så är det klart att man vill bryta med den värld som tror det. Även om det inte finns alltför många människor nu för tiden som tror att det finns en essentiell skillnad mellan till exempel män och kvinnor så finns det fortfarande gamla rostiga rester kvar av sådana uppfattningar i samhället. Det är ju egentligen en väldigt ny aha-upplevelse att könet inte har någon påverkan på receptionen hos individer.

Vilket får mig att återkomma till förskolan. Visst kan könet spela roll, det är oundvikligt att prata om kön, trots att man menar genus. Men det beror inte bara på personalen, barn bildar sig en uppfattning på grund av många olika faktorer, medier, andra barn och föräldrar till exempel. Det är faktiskt väldigt sällan, kanske till och med aldrig, som man får anledning att resonera omkring könet på barnen. Vi arbetar så nära dem att, tro det eller ej, de är mer individer än flickor och pojkar. Men det finns andra rent fysiska aspekter av deras kroppar som spelar in mer. dessutom är det omöjligt att se definitiva strukturer som man kan förhålla sig till i det avseendet. Jag talar inte om tydliga fysiska attribut som kön, ras, ålder. Snarare väldigt individuella drag.

Ex 1.
Kalle har en extremt gnällig röst. När han ber om något vid matbordet på samma sätt som alla andra barn, "Ketchup, ketchup, ge mig ketchup!", uppfattas det som bortskämt, otåligt och bara en allmän irritation.

Ex 2.
Pelle har en låg röst, som låter försynt och anspråkslös. "Ketchup, ketchup, ge mig ketchup" uppfattas som en stilla undran om huruvida han över huvud taget har rätt att äta sig mätt.

Varför ska Kalle och Pelle behandlas olika på grund av deras fysiska kropp? Det finns ingenting som säger att deras uppfattning av omvärlden ser annorlunda ut bara för att det låter som att Kalle tycker att hans vilja ska gå före alla andras när han pratar och Pelle nöjer sig med bottenskrapet när han pratar. Det kanske till och med är tvärtom. Men följaktligen kommer Kalle och Pelle att bli behandlade på ett visst sätt baserat på deras kroppar. Orättvist? I rättvisans och genustänkandets namn borde man inte resonera att Kalle är gnällig, det är bara hanns röst som är det.

Även om samhället kommit närmre en sundare inställning till kön så finns problematiken med kroppen fortfarande kvar.

Janus, Poland

Eftersom jag är en neurotisk person som alltid försöker tänka på allt tre led framåt så har jag sedan ungefär ett år tillbaka tänkt mig att jag har ett alter ego som skiter i allt och bara glider omkring och njuter av tillvaron. Han/jag heter Janus och kommer från Polen, landet som jag tänker mig svämmar över av folk som bara trivs (nej, jag vet inte var jag har fått den här idén ifrån, polacker verkar egentligen vara väldigt strävsamma, om än historiskt sett olyckligt lottade).

Så döm om min förvåning när jag glömmer bort namnet på min egen blogg och hamnar på sidan mindfields, som verkar vara just Janus. Jag älskar att han trallar runt så mycket att han bara har skrivit fem intetsägande inlägg på fyra år. Jag hoppas att anledningen är att han verkligen tog den sista meningen i det första inlägget som sitt livs motto. Let the party begin!

Jag antar att jag egentligen är Janus. Eller snarare att jag skulle kunna vara Janus. Eller, att om jag började bete mig som Janus så skulle Thomas bli Janus. Det hela får mig att tänka på en diskussion som jag och en grabb hade en gång, jag tycker om att kalla honom Psyk L. Psyk L var fast besluten om att ens personlighet definierades av det man gjorde och inte ens tidigare beteendemönster (jag känner att jag kommer att bli rättad, men ungefär såhär). Han drog ett exempel om en person som har problem med att hon är blyg. Den personen kanske säger att "om jag inte vore så blyg skulle jag prata med folk". Problemet ligger i det synsättet, att en tror att en har en fixerad personlighet som definierar ens handlingar. Snarare förhåller det sig så att "om jag skulle prata med folk vore jag inte så blyg", alltså att det är handlingarna som definierar personligheten och inte tvärtom.

Man kan ju ifrågasätta behovet av att tänka omkring konceptet personlighet, men det är väldigt svårt att låta bli. Det hela kan relateras till det jag skrivit om tidigare, en slags social evolution. En individ som beter sig på ett visst sätt upptäcker att den överlevnadsstrategin fungerar och därför blir den mer och mer säker vad gäller att agera på sitt sätt i olika sociala situationer. Märker man att man inte får ett socialt straff av att vara blyg så är det lätt att falla in i de banorna och sedan upptäcker man att man har blivit en blyg person, eller en person med en blyg personlighet, eller en person som agerar blygt.

Psyk L tycker att om man upplever att man är blyg och har problem med det så är den bästa terapin att utsätta sig för situationer där man inte är blyg, man tvingar sig till det helt enkelt. Det måste ju vara en utomordentlig strategi. För när man vågar ta ton i en social grupp och upptäcker att man inte får arga blickar (snarare tvärtom, folk brukar alltid älska när de hör blyga öppna sig, det får dem att tycka att de är bra, förtroendeingivande människor) så blir man mer och mer bekväm i sin nya roll som bekväm go-getter och festens mittpunkt. Och allt det där. Kognitiv beteendeterapi i sitt esse.

Det är bara att konstatera att personligheten inte är fixerad, och kanske inte ens finns. Men det är svårt att bege sig ut på den här typen av äventyr. Även om jag är övertygad om att Psyk L har rätt så är det svårt, riktigt svårt att vara Janus hux flux. Man är ju ständigt medveten om sig själv och där är jag, jag föreställer Janus. Man befinner sig helt plötsligt utanför sig själv. Och hur lång tid tar det innan man är den där personen, för det kräver väl att man slutar upp med att ständigt tänka på att vara spontan, rolig och skita i allt innan man till fullo har låtit festen börja?

Vem ska jag föreställa imorgon? Den som har något emot Thomas DiLeva har något emot sig själv, brukar jag tycka. Jag menar, imorgon kanske jag är han. Och jag tänker mig att han inte hatar sig själv.

En MeWe är född

Det finns ingenting som gör mig så irriterad som när det görs försök att bunta ihop generationer och dra dem över samma kam. Senast i DN idag, de säger att jag är en MeWe.

Vad fan är det för fel på dessa människor? Att göra undersökningar om hur en viss åldersgrupp mår eller vad dess aspirationer är, det är förståeligt. Helt OK. Men att skriva att dagens ungdomar är individualister och sedan klumpa ihop dem såhär, är inte det som att skapa ett politiskt parti för anarkister?

Redan i ingressen börjar mitt blod koka, "...glöm ironiska generationer som X och Y. Nu kommer MeWe - eller JagVi-generationen". Det låter som något producerat, lanserat och marknadsfört, namnet i sig låter som en spelkonsol.

Jag är trött på att få förklarat för mig vem jag är. Har heller aldrig varit en ironisk X eller en ironisk Y. Jag trodde att Henrik Schyffert var den enda sanna ironikern i det här landet, och sist jag kollade (precis just nu) var han född den 23 februari 1968.

Nej, tacka vet jag Rebecka Lindberg som redan 2005 skrev att det bara blir löjligt att hålla på med såna här försök till tendensanalyser.

När jag var så pass ung att det var viktigt att tillhöra en subkultur var det enorma skillnader mellan person och person. Det gick så långt att det var löjligt, nån var indie/goth med dragning åt lo-fi-elektro och var tvungen att klä sig med hög precision, en annan var politisk hiphopare i elevrådet och var så illa tvungen att graffa på fritiden. Varenda människa var en liten egen subkultur. Att komma och påstå att dom alla var likadana vore väldigt otaktiskt.

Men jag tror att det hör ihop med åldern på de som gör såna där undersökningar, och de som intresserar sig för dem och skriver om dem. De verkar ha det behovet att applicera samma tänk på alla som de gör på sig själva. De har ju svaret i handen. Ah, just det det var så här min generation kom att bli.

Det är nog därför det var ett så vidrigt tjat och hets kring vår generations generationsroman innan ..

..
uh, ursäkta, jag får kväljningar.

innan Snabba cash kom. Äntligen! Nu har vi svaret, alla som är födda under en tioårsperiod kan summeras i 474 sidor om den jugoslaviska maffian. Samma sak var det med generationsfilmen Darling, som inte vår generation, det var en helt annan generation, beslutade skulle få hederstiteln "generationsfilm".

Jag har inget emot Snabba cash, jag har inte läst den. Och Darling är ju en favorit inom svensk film de senaste åren. Det jag får kväljningar av är en äldre generation som är så snabb på att fixera nästkommande generationer. Och jag får liksom känslan av att vi vill inte ens prata med er, inte om sånt här i alla fall. Lämna oss i fred om ni bara ska klappa oss på huvudet och säga "sådär var vi också".

Fiktion sa vi då

Barnen på min förskola har ett problem som jag inte har märkt på andra förskolor. Det är det här med på låtsas och på riktigt som de inte har helt koll på. Med tanke på att leken är så central för barns utveckling är det lustigt att det naturliga förhållningssätt som andra barn rent språkligt har till leken inte uppstått (eller i alla fall är ett undantag) i den här barngruppen. Jag talar FÖRSTÅS om presens och imperfekt.

Det finns ett mönster som går igen på alla förskolor, när man menar allvar använder man presens och när man menar lek använder man imperfekt. Mycket effektivt och otroligt klargörande. "Jag är en prinsessa" och "jag var en prinsessa" är två helt olika saker. Vill man vara extra tydlig lägger man dessutom till "sa vi då" efter sitt påstående (som bara är sant i den fiktiva världen. Den värld som man dessutom ögonblickligen skapar då man påbörjar en lek). Man skapar ett fiktionskontrakt med sin lekkamrat.

Så vad som händer när denna lilla semantiska detalj uteblir är ett enormt och påfrestande syftningsfel som bidrar till en massa onödiga konflikter. Pontus kan komma stormandes mot en med ilska i blicken och säga att "Moa säger att hennes groda är en ko men det är den inte alls". Om man svarar att hon kan ju leka att det är en ko får man bara en stum blick som svar, som verkar säga "men varför säger hon inte det då?".

Det är som om nån, jag vet inte vem, jag tar bara ett rent hypotetiskt exempel rakt ur luften, skulle få för sig att leka att hon är suicidal och överväga att hoppa från Liljeholmsbron, bli intagen på psyket och bita folk i fingrarna. Det är klart att folk surnar till lite om hon inte gör det på en scen.

Om det inte finns ett fiktionskontrakt är det på riktigt.

Precis som att det gör ont i hjärnan på en unge om en annan unge fräckt hävdar att han är prinsessa, fast han inte är det. Att först i efterhand få veta att Pontus inte alls menade att han är prinsessa, han menade att han var prinsessa. Vafan är det, det är ju att ljuga och skamlöst säga att man bara skojade när man blir ställd mot väggen. Att säga att man är suicidal och sedan ta tillbaka, varför gör man så? Det känns så plumpt att bara vilja se hur folk reagerar.

Barn pratar förresten väldigt sällan på eget bevåg i imperfekt. Det är när de vill använda en erfarenhet som en direkt referens, Marcus berättar att han såg Min granne Totoro för att han vill prata om filmen, inte för att det enkla syfte att han vill att andra ska veta det (vilket i kontrast gör att jag skäms såhär retroaktivt för mina jag-pillar-mig-i-naveln-statusuppdateringar på facebook. Vill jag att andra ska veta det, eller vill jag diskutera det? Och vilket är värst?).
Det är bara när en pedagog frågar direkta frågor och då blir svaret aldrig vidare uttömmande. "Vad gjorde du i helgen?" brukar till exempel inte ens besvaras. Det är föräldrarna som får berätta "men vi var ju i Nynäshamn och hälsade på mormor och morfar".
Barn verkar närmast skygga inför sådana ämnen, men det kanske snarare beror på att de har så dåligt minne eller vag tidsuppfattning. Jag för min del tycker om att leka med tanken att de inte riktigt förstår om huruvida de vuxna försöker upprätta ett fiktionskontrakt. I så fall är det ganska självklart att barnet är tyst. Ska vi leka vad jag gör i helgen? Vilken tråkig lek. Vi kan ju leka prinsessa.

Stridsberg och kvinnorna

Det finns bara en enda svensk SCUM-medlem idag, det är Sara Stridsberg. När hon 2003 översatte Valerie Solanas SCUM manifesto, följde upp det med boken om Solanas, Drömfakulteten, och pjäsen Valerie Solanas ska bli president i Amerika kände jag mig lite trött. OK, Solanas är intressant som historisk figur och viktig som feministisk förkämpe, men någon måtta får det väl vara. Tänkte jag. Tyckte jag. Jag var nog rädd för att bli slagen på tasken.

Nu när jag sett uppsättningen (OK, det enda jag sett är det sista publikrepet inför premiären, men jag tänker ju på författaren nu, inte på skådespeleri, scenövergångar eller sånt) av Stridsbergs senaste pjäs, Medealand, börjar jag förstå grejen. SCUM är ingenting man plöjer igenom, bockar av eller ens låter sig drabbas av och svettas ut genom porerna. Om SCUM lämnar kroppen har man inte fattat vad det är frågan om.

SCUM har inte lämnat Stridsberg. Det blir så tydligt i Medea, hon är precis samma karaktär som Stridsbergs Valerie. Hon vägrar vara ett objekt, helt enkelt för att hon inte är det, det finns inget i hennes kropp som är byggt för att vara ett objekt. Hennes kropp är hennes egen, helt i hennes egen kontroll. Om hennes omgivning tror att hon är galen spelar det ingen roll inuti är Valerie/Medea helt logisk. Varför skulle hon mätas med Big Daddy’s måttstock?

Eller, hon vägrar vara en Daddy’s girl, helt enkelt för att hon inte är det, det finns inget i hennes kropp som är byggt för att vara en Daddy’s girl. Medea är medveten om den kvinnosyn som är gällande och kan utnyttja den (läs: bli knullad) om hon får ut något av det. Det råder ingen skillnad mellan prostitution och sex för varken Medea eller Valerie. Skillnaden som blir extremt tydlig är däremot den mellan könens motiv. Jason kallar Medeas rebelliska personlighet sexig. Då skrattar både Medea och jag. Tänk att vara så bekväm i rollen som Big Daddy att man inte ens kan tänka sig att en rebell är ämnad för något annat än ens egen blick. Det är så patetiskt. Medeas motiv är ett resultat av hennes individuella situation. Jasons motiv är bara ett resultat av hela den patriarkala hierarkin.

Det är därför feministisk kamp är viktig för män också. Män och kvinnor kan inte vara fria individer i det här samhället, bara låsta subjekt och objekt.

Jag skulle tycka att Stridsbergs snarlika porträtt var tröttsamma om det inte vore för att hon är den enda som tar sig an utmaningen att skildra dessa kvinnor. Kvinnorna som har kommit så långt i sin feministiska kamp att de slutat resonera och istället börjat bete sig, slutat kompromissa och börjat svära, supa, älska, mörda för sin egen skull. Därför är Stridsberg den enda SCUMaren här, hon vet att jämställdhet inte ligger i hela lönen, halva makten. Det ligger i rätten i att vara ett subjekt utan att ifrågasätta sig själv.

Baby Boom!

I Fredags var jag tvungen att stå ut med allmän dumhet i fikarummet igen. Jag försökte mig på en diskussion om hur normer skapas hos barn och när de lär sig applicera dessa normer som ett regelverk på sin tillvaro. Det är jävligt intressant att se hur barn vid fem-sex års ålder blir frenetiska paragrafryttare och de använder fraserna "man får inte..." och "man kan inte..." som ett mantra. Det är dessutom jävligt roligt att utmana de föreställningar de har om världen genom att ständigt fråga "varför får man inte?" och "varför kan man inte?". Tanken är att försöka skapa individer som tillämpar de normer och regler som är logiska. Inte till exempel att killar inte kan ha klänning. Varför kan de inte ha det? Om jag inte vore en så gammal hund skulle jag gärna lära mig att sitta i klänning själv.

Så var det det här med fikarummet. Där sitter jag med Jeanette som tycker att det är så roligt att se att killar kan ha rosa nu för tiden. lite mer färg, helt enkelt.

Men så är det ju så att det finns ett beteende hos barnen där flickorna hellre leker med dockor, enligt Jeanette. Detta säger hon två meningar efter att vi har pratat om Rasmus som stoppade dockor under sin klänning och lekte att han var med barn under den period då hans mamma gick gravid med hans lillebror.

"Det är kanske något geniskt", säger hon.

Jag tröttnar. Om man som samhälle, kvinna eller individ går med på sådana argument så lättvindigt kan man lika gärna hävda att mannens vätskor är rena och kvinnans smutsiga, att kvinnan skapades ur mannen, att mannen styrs av logik och kvinnan av känslor. Eller att kvinnan inte borde ha rösträtt.

Och vad är det för "fel" med Rasmus i så fall? Är han en feminiserad man? Är han i så fall inte lika funktionell som människa? Snacka om att Jeanette könsstympar sig själv och dessutom drar alla kvinnor över samma skalpell.


Även om man köper de "geniska" argumenten; vad är det som säger att en kropp inte kan användas för något annat än det som den var ...intelligent designad för? Kan man inte slå i en spik med något annat än en hammare?
Gilles Deleuze pratade mycket om det där. Han valde att prata om det som "Bodies Without Organs", eller BwO (ringer det en klocka, för schlager/Bard-intresserade?). Han menade att kroppens fysionomi är ofrånkomlig och att varje kropp med sin utformning har olika egenskaper och förutsättningar. MEN! Det finns ingenting som säger att den kroppen, som är eller inte är utformad för ett syfte, inte går att använda till något annat.

Deleuze sa att för att kunna uppfatta världen på ett korrekt sätt måste man erfara ting (hammare, kvinnor, barn etc.) precis som de är. Man kan kalla det en fenomenologisk aspekt på tillvaron. Rent socialt är det svårt men nödvändigt. För att inte begränsa en individs utveckling så gäller det att försöka se ett barn inte utifrån dess kropps sociala attribut, utan för vad kroppen faktiskt är kapabel till. Har barnet ben så kan barnet sparka på en fotboll, oavsett om det har en penis eller en vagina. Jag har en känsla av att fotbollen idag inte skulle vara världens största sport om man spelade med sina könsorgan...

Svårare blir det förstås med Rasmus. Oavsett BwO så kan han ju inte bli gravid. Men å andra sidan, varför störa honom i hans lek, han skulle ju inte kunna bli med barn även om han var en treåring med vagina. Vi kan vänta med blommor och bin tills det blir aktuellt.


Förresten, inte undra på att BwO:s schlagerbidrag inte gick vidare. Ballader har inte varit populärt sedan nittiotalet.

Lost in Hollywood

Det är svårt att följa Lost på allvar nu för tiden. Efter det långa avbrottet är varje avsnitt fyllt av trådar som antingen behöver klippas eller vävas in i resten av handlingen. Det verkar som att den långa pausen har använts för att förvirra tittarna mer än nödvändigt, det har ju alltid funnits ett outtalat krav på att serien ska överraska, men när man inte ens hinner uppfatta tillräckligt av handlingen för att bry sig måste man säga att de misslyckats.

Jag kommer ihåg på den gamla goda tiden, då man kunde se serien och njuta av den som tittare. Men det som var mest charmigt var att den var som ett fönster in i tv-seriehollywood. När till exempel Ana Lucia blev ihjälskjuten gjorde det ont i hjärnan på mig. Inte för att hon var en favoritkaraktär, men för att hon hade tagit så stor plats, med en bakgrundshistoria som kunde broderas ut och allt det där. Att plocka ut henne ur serien var helt enkelt ologiskt.

Men det bästa var i 20:e avsnittet av serien då Boone dog. Boone var nån slags upper class-glidare med välmejslade drag och snygg frisyr. När serien började antar jag att producenterna där borta i Hollywood ville hålla alla dörrar öppna och därför kastade in allehanda karaktärer för att se vilka som lockade publiken. När de märkte att Boone inte var en av dem beslöt de sig för att döda honom. De som ville se gullegossar som honom hade ju OC.
Så, när Boone låg döende efter en fallolycka och superkirurgen Jack började få slut på idéer så insåg herr doktor att det enda som kunde rädda slyngeln var att amputera benet på honom. Jack är helt uppe i sitt projekt när Boone kallar honom till sig och viskar nåt i stil med "låt mig dö istället".
Jag kan tänka mig att Ian Somerhalder, som spelade Boone, högljutt protesterade när han fick höra nyheten när författarna skrev ut hans karaktär. Hela stympningsscenen i avsnittet är liksom metafiktiv, man kan tänka sig Ian ligga där och slutligen, efter alla ihärdiga invändningar få välja; OK, du kan få fortsätta i Lost, men då vill vi ha ditt ben Är det värt det, vill du fortsätta dina dagar på ön som en krympling? Svaret är ju redan känt.

Dessa passager i serien var en ynnest i början. När Shannon dog var det lika vackert för mig. I hennes sista sekunder vid liv var kameran fixerad på hennes älskare som skulle bli tvungen att stå ut med smärtan efter hennes död. För tittarna skulle hon däremot inte vara viktig längre. Dock sög Hollywood ut det sista ur den stackars skådisen innan hon slängdes på avskrädeshögen, vi fick njuta av henne halvnaken springandes genom en störtskur bara minuter innan det beslöts att hon inte hade mer att ge. Hon klarade ungefär tio avsnitt mer än sin bror (Boone och Shannon var syskon. Och hade sex med varandra i bara förbifarten, om jag inte minns fel).

Nu är det svårt att njuta av serien på samma sätt. Producenterna har blivit så besatta av att ligga flera steg före att det är omöjligt att förstå vad de vill säga. Eller råkar säga.

Steak for Chicken

Who made all these things for killing?
Whose -empty heart/pussy hole- needs filling?

Intelligent formgivning

Det knackade på dörren häromdagen och jag blev ståendes i en kvart med ett par vittnen. Det de sa var inte av så stor substans, men de lämnade sin tidsskrift Vakna! efter sig. Vad tror du om tukanens näbb, slump eller formgivning?

Tukaner vet jag tillräckligt mycket om för att säga att den uppkommit genom den plumpa slumpen och gå vidare med mitt liv, men det är däremot en skillnad när det gäller oss människor. Vi är långt mer intressanta. Vårt biologiska arv vill jag inte rota alltför mycket i, men den personlighet som utvecklas är i allra högsta grad även den ett resultat av evolution, men ur en social aspekt.

Ta Moa som exempel. Hon är en tjej som helt enkelt tar plats. När Moa öppnar munnen på morgonsamlingen säger vi ”Moa, sitt still och lyssna på de andra barnen nu”. Det är ju nämligen så att barnen är ju såå rara allihop och det finns inget ont i dem, men man kan säga att de är oavslutade projekt. Deras egenskaper måste finslipas lite. Om vi lät dem växa vilt skulle Moa bli en extrem som skulle vara svår att hantera i det verkliga livet. För vem vill ha en gapig jävel bredvid sig på morgonmötet?

Därför sysslar man på förskolan med social evolution, att successivt uppmuntra barn in i sociala situationer där de agerar önskvärt. När Moa blir högljudd eller hårdhänt är det dessutom inget fel med att höja rösten.

Efter ett tag kommer Moa närma sig mitten för att hon får sociala belöningar varje gång hon handlar på ett önskvärt sätt.

Det konstiga med den sociala evolutionen är att den upphör vid en viss ålder. Då ska individen anses vara färdigformad, hur illa den än ser ut. Då går det bara att ingripa vid extrema fall, vid brott eller drogmissbruk. Det är ju helt… kokobello… att man inte får vara pedagog var man än befinner sig. Det vore ju idealiskt om man fick ryta till ordentligt när en arbetskollega är en gapig jävel. Man skulle ta och komma fram till en taktik för att uppmuntra personen till annat agerande istället för att snacka skit om den.

Men det är förstås svårt. Barn är ju så extremt lätt influerade. Idén om en social evolution av vuxna är en önskedröm, de har kört sitt race så länge att de vet att de når framgång med sitt sätt.

Man skulle kunna tala om en intelligent formgivning, men det kräver ju dels att pedagogen är allsmäktig och dels att produkten inte är giltig ur någon som helst aspekt förrän den där magiska tidpunkten då den har genomgått alla små finjusteringar. Då kan den vara en gapig jävel, det var planen hela tiden.

Jehovas kommer aldrig att får rätt, stackarna.

En sann historia

Alice är förtjust.

Alice
Kan du inte berätta en historia. Du berättar så roliga historier, Kaninen.


Kaninen
Okej, jag ska berätta en historia, en sann historia. Om en zombie, en helt vanlig zombie. Zombien var inte en zombie från början av sitt liv, det var något som drabbade honom efter år av erfarenheter av mänsklig natur. Från början var han en vanlig man, en helt vanlig man.

Men så kom en sen kväll i oktober då mannen tog sig hem från krogen efter en runda med sina arbetskamrater. Obetänksamt tog han den närmsta vägen hemåt genom en illaluktande och illa upplyst gränd och fann sig där stående inför en svårt skottskadad ung herre, som det visade sig inte hade någon plånbok, och inte heller något armbandsur eller någon vigselring.
Mannen, den helt vanliga mannen alltså, stirrade på den penninglösa ungkarlen med sina trötta ögon och genom hans tungt berusade hjärna drog sakta en tanke fram, och han böjde sig in mot ungkarlen, bet tag och drog med tänderna loss örat på honom.
Örat smakade gott, mycket gott. Så åt mannen, som enbart på grund av denna handling inte längre var fullt så vanlig, upp hela ungkarlens huvud. Innan blinkande blåljus lyste upp gränden och mannen var tvungen att ta sin tillflykt annorstädes hade han även hunnit sluka hela ungkarlens vänstra arm upp till armbågen.
Morgonen efter var en lördag och vår lite speciella vän kunde lugnt ta sin tid för att begrunda gårdagens händelser. Han konstaterade nöjt att människa, ja det smakade gott det. Och som en extra bonus upptäckte han att det som tidigare varit den luspanka ungkarlens huvud nu var hans alldeles egna huvud. Det hade växt ut mitt på ryggen på honom, och vänsterarmen hade växt ut längs med innanlåret. Den lite egna mannen såg hela erfarenheten som positiv.

Så gick det några veckor utan att något speciellt hände. Det extra huvudet dolde den lite egna mannen med en ryggsäck som han hade gjort ett lägligt hål i och armen gick att dölja med byxor av en mer bylsig skärning. Men så en dag fick han syn på en kvinna. Det var den vackraste kvinnan han någonsin hade sett. Hennes hår var vackert, hennes ögon var vackra och hennes mun, läppar, tänder, tunga, gomsegel, svalg, halsmandlar, magmun, magsäck och tolvfingertarm var vackrare än något han tidigare hade sett.
Mannen var upprymd av känslor för kvinnan och hans tidigare mänskliga erfarenheter sade honom att han var förälskad. Han åtrådde henne, sa dem. Så han tog mod till sig och bjöd hem henne och hennes vackra ögon, magmun, magsäck och tolvfingertarm till en romantisk middag med ljus och vin och allt det där som de mänskliga erfarenheterna hade klargjort var en handling som gick i rätt riktning. I riktning mot något som han ville ha.
Så närmade sig kvällens slut och kvinnan, som tyckte att den lite egna mannen var charmig trots hans lite egna drag att insistera på att bära en ryggsäck under hela kvällen, sträckte fram huvudet, blundade och plutade med läpparna. Det gjorde inte vår lite egna vän. Han blundade inte, han tog istället en stor tugga av henne. För att inte göra henne alltför besviken började han med de plutande läpparna.

Den här gången lämnade han inte en endaste liten bit kvar, han tuggade med extra njutning på tolvfingertarmen, den var lika välsmakande som vacker. Den här gången höll han sig dessutom vaken hela natten för att med förtjusning se kvinnans fingrar växa fram mellan hans egna, fortfarande med det oxblodsröda nagellacket kvar. Vid gryningen var han inte längre en lite egen man, han var ett monster. En stor varelse med en grundstomme som var mänsklig men med en extra människas kroppsdelar slumpmässigt utstickandes från kroppen. För att inte tala om ungkarlens blygsamma bidrag.

Varelsen var glad. Om den ville skulle den nu kunna befrukta sig själv, eftersom den hade både en penis, en vagina och någonstans inuti sig själv kunde den ana en livmoder. Om varelsen blev gravid skulle förvisso aldrig fostret kunna födas, att hitta ut ur den oformliga klumpen människokött skulle nog vara snudd på omöjligt. Men det skulle bara vara något positivt eftersom fostret då skulle bli en integrerad del varelsen självt.

Nu fanns inga möjligheter att dölja sina skavanker för det övriga samhället, varelsen kunde inte hitta en ryggsäck som var så stor och så speciellt formad som han själv var. Istället ringde den sig sjuk inför måndagen och satte sig att reflektera över sin nuvarande situation. Eftersom dess aptit för människokött inte hade minskat blev den logiska slutsatsen att äta fler människor.
Varelsen började knacka dörr i hyreshuset där den tidigare helt vanliga mannen bodde och åt metodiskt upp familjer, pensionärspar och ungdomar. Den vackra kvinnans mun, tänder, tunga, svalg och magsäck hade dessutom utvecklat en fäbless för allehanda husdjur som förtärdes av bara farten.

Efter några hyreshus hade varelsen utvecklats till en zombie. Den fann det omöjligt att kommunicera mellan sina egna kroppsdelar nu när den bestod av kroppar från hundratals människor. Det enda den kunde enas om var dess hunger för mer människokött. Till slut hade zombien ätit upp alla människor inom radien av åtta kilometer. Miljontals människor hade enats till en enda unison varelse, med en unison vilja och ett unisont mål. Men zombien kunde inte längre röra på sig, den stora kroppen kunde bara förtvivlat vrida och vända på sig av hunger och skrika ut sin besvikelse. Den hade förlorat sitt språk. Varför skulle den prata med sig själv, bara tokiga gör sånt.
Till slut självdog zombien av svält och liggsår. Nerifrån hade maskar börjat äta sig in i köttet långt innan det var dött och ovanifrån brände solen zombiens hud samtidigt som fåglar slet loss de mer delikata delarna, ögon, tungor, testiklar, den typen av delar.

Platsen som zombien hade avlidit på var obrukbar flera år framåt. Det var bara en stor förruttnande sophög av mänskliga stycken kött. Och förresten hade ingen en större lust att påminnas om det som hela mänskligheten såg som en stor tragedi. Hela händelsen sågs som så outhärdligt makaber att den aldrig dokumenterades eller ens en gång talades om och efter bara en generation hade den helt glömts bort.

Alice gör misstaget att ta andras erfarenheter för sina egna. Alice är kär i Kaninen.

Kaninen in

Kaninen säger

Har du sett de där klumparna trä som sitter fast i nätstaketen längs tunnelbanestationerna? En sån där klump, det är jag.

Jag växte nämligen upp som ett lovande litet trädskott och upptäckte världen genom min kropp. Jag upptäckte alltings möjlighet och jag blev större.

Världen lovade mer.

Jag växte mer.

Jag upptäckte min kropps potential samtidigt som jag lärde mig att hantera den bättre och bättre. Och så växte jag in genom staketet, men jag lät mig inte hindras, jag fortsatte och var fast besluten att komma längre. Men så växte jag fast och med åren var jag tvungen att formas efter staketet och inte tvärtom. Det gjorde mig lite vresig. Från att ha upptäckt min kropps möjligheter började jag inse dess begränsningar.

Sånt kan göra en förbannad.

Men lyckligtvis fick jag hjälp, jag kapades vid roten och alla grenarna skars av. Nu är jag bara en klump, den stör ju ingen, och jag har lärt mig att acceptera förhållningsreglerna.
Jag skulle ta livet av mig, men du vet hur det är. Staketet håller mig fast. Och man ska ju ha en självbevarelsedrift, och så skaffa barn och allt det där. Man får vänta på sin tur. Det är det livet går ut på, som det ser ut nu.

Alice ler. Alice blir lite kär, sådär som en femtonåring, på avstånd. Vilken dum jävla skitunge.

Pojkfröken - det andra könet

Jag bloggar i egenskap av pojkfröken. Att som kille jobba på förskola är en omvälvande erfarenhet. Det är antagligen det närmsta man kan komma att uppleva ett matriarkat i västvärlden.

Könets inverkan på uppfattningen av mig märks tydligt i barnen. De allra minsta, som fyllt ett år men ännu knappt kan gå, än mindre prata, kallar mig pappa. Av de äldsta, som lärt sig (något som jag uttryckligen hörde av en fem-och-en-halva idag) att flickrum är rosa och pojkrum är blå, får jag titeln pojkfröken. För barnen är det inte så ofattbart att en man jobbar med dem, men det är ändå något som inte riktigt går ihop.

"Pojkfröken" är en kuriositet som bara går att förklara som en social akronism, begreppet "fröken" används aldrig av fröknarna, förlåt, pedagogerna, själva. Barnen har sannolikt inte uppfunnit ordet själva, hur skulle de kunna göra det, på alla förskolor, överallt? Således används begreppet av föräldrarna, som överför det till sina barn. På deras tid, ja då kallade man sina skötare/passare för fröken. Det var nog innan man såg yrket som en profession och inte eftersträvade den status som pedagog efterlyser. Det tyder ju förstås också på att detta var på tiden då bara kvinnor arbetade med barn.

Och så kommer jag. Sen går barnen hem. Vid middagsbordet berättar de att fröken Thomas var hos dem idag. De blir rättade, pojkar kan inte vara fröken. Nu har pedagogerna fått ett kön och dagen efter är jag pojkfröken. Om föräldrar inte fanns skulle varken begreppet "fröken" eller "pojkfröken" finnas. Om inte föräldrar fanns och kunde lära sina barn blått och rosa skulle vi kunna röra oss framåt mot ett samhälle utan förutsatta könsroller. "Stämmer det inte att vår uppfostran först börjar när vi hunnit arbeta bort hela den förfärliga uppfostran vi har fått?", som Strindberg skulle sagt (och faktiskt sa).

Vissa kvinnoforskare hävdar att det världsomspännande patriarkatet inte kan vara en konspiration män emellan eftersom det uppstått på alla förskolor, överallt. Men jag blir lite osäker.

Barn själva har inget kön. Det finns ingen skillnad mellan snopp och snippa i tidig ålder och det är omöjligt att se en skillnad på en pojkknodd och en flickknodd, speciellt som vissa föräldrar inte har vett att låta Stella spara ut sitt hår. De vet inte att leka i vissa stöpta mallar, Pontus envisas med att vara en ond prinsessa.
Barn är ett tredje kön. Män och kvinnors kroppar växer ifrån varandra i puberteten, men innan dess är de identiska. Och det är inte så att kvinnan växer ur mannens kön, barn är som en stamcell utanför livmodern. Barn har en egen lukt(går man från frisk vinterluft och in på en förskola så slår den en med förstärkt intensitet, en söt, sjuklig stank), till skilland från kvinnors och mäns karaktäristiska avdunstningar, de har en egen röst, till skillnad från de fyra stämmorna. En kastratsångare har ju faktiskt inte en kvinnoröst, han har fortfarande ett barns röst eftersom han aldrig kommit i puberteten.
Att barn kommer växa upp till nya kön är ifrånkomligt. Men när de fått nya kön så är de ju ändå för gamla för rosa och blått, så kan vi inte lika gärna skita i det? Vi kan väl ha samma färg för alla. Svart är det nya svart.